Ledare: Var är det ekonomiska paradigmskiftet?

Är sosseriet bortröstat eller inte? Man kan verkligen undra. Nyligen beslutade den M-ledda regeringen att inte höja skiktgränsen för statlig inkomstskatt, fast det tidigare var bestämt så. Nu har samma regering också aviserat att höja elskatten efter nyår, med 9%, även det trots löften om att så inte skulle ske. Skälet till detta har finansminister Elisabeth Svantesson varit dunkel med. Mellan raderna har hon sagt att välfärden är pressad. Vilken ”välfärd” hon syftar på kan vi bara gissa. Det är knappast de svenska pensionärerna som är krävande och vill ha fler värmefiltar och filmkanaler på sina äldreboenden, eller småungarna på dagis som vill ha egna datorer. Nä, det kostar att ligga på topp i gängskjutningar samtidigt som man har tredje högsta arbetslösheten och lägst tillväxt i hela EU.

Men att försöka fixa eländet med tvättäkta sossepolitik var ett otippat drag från den M-ledda regeringen. Varför inte köra sin egen politik med målsättning om en nedbantad statsapparat med minskade offentliga utgifter? Varför slösa när det går att spara?

Skattebetalarnas förening har räknat ut att skulle det kommunala arbetet i landets 290 kommuner effektiveras skulle 30 miljarder kunna sparas. I förhållande till de tre miljarderna som regeringen beräknar få in på höjd elskatt från oss elkonsumenter framstår det som ett betydligt bättre alternativ.

Regeringen kan börja med Malmö och sätta dem under tvångsförvaltning. Årligen kräver Malmö ett bidrag från andra på 6,2 miljarder kronor. Det står sedan Malmö fritt att spendera pengarna hur de vill. Det finns ingen statlig revision eller kontroll var pengarna tar vägen. Det är också därför som Malmö kan vara lite wild & crazy och köpa in en rosa Pride-staty för 900 000 kr, göra en digital fil på Malmöljud för en halv miljon kronor, fixa en konstutställning ”Tillväxt – vad är det?” för 800 000 kr och lägga 30 miljoner kronor för att vara värd för Eurovision. Och för att kommunicera allt detta skojiga (och en del annat, t ex att skriva en årsredovisning på 160 sidor) har staden 120 anställda kommunikatörer.

Tilläggas bör, att trots att Malmö är Sveriges största bidragstagare är det inte en fattig stad. Efter ett sekel av nästan oavbrutet sossetyre har Malmö blivit en rik kommun. Att låta andra stå för en fjärdedel av de årliga kostnaderna gör det förstås enklare att bli förmögen… Malmö stad äger idag 54% av Malmö kommuns totala landyta, har fastigheter i 10 andra skånska kommuner och ett fastighetsbestånd med ett bokfört värde på ca 11 miljarder kronor.

Även Stockholm kan regeringen dra i örat. Spenderbyxorna har varit på länge där. Vid årsskiftet hade staden en skuld på 67 miljarder kronor. Det mest kända exemplet på huvudlöst slöseri från Stockholm är den digitala skolplattformen som kostade en miljard kronor – och som sen hamnade direkt i soptunnan. Samma kommun med sitt S-styre, har alldeles nyligen blivit avslöjad av Liberalerna i Stockholm, med att efter nio månader ha en utgiftspost på 201 miljoner kronor som har gått till representation (bland annat på Grand Hôtel i Stockholm), konferenser och konsulter.

För att inte tala om besparingarna som regeringen skulle kunna hitta inom landets regioner. Bara genom öka antalet digitala vårdmöten skulle stora kostnadsbesparingar kunna göras. År 2020 beräknande vårdbolaget KRY att en ökning från 9% till 30% skulle minska vårdutgifterna med drygt fyra miljarder kronor.

Frågan varför regeringen inte vill implementera mer traditionell moderatpolitik; som innebär att de offentliga kostnaderna ska ner och inga skatter ska höjas, har förmodligen bara två svar:
1. Det snälla svaret är att ladorna är tomma. När Finland startade upp sitt nya kärnkraftverk gick de svenska elpriserna ner rejält och så även den svenska statens momsintäkter. Det uppstod ett hål i budgeten. Det blev panik och alla lättfångade skattemiljarder måste snabbt in. I det läget går det så klart fortare att höja skatterna än att hitta kostnadsbesparingar.
2. Det mindre positiva svaret är att det råder en utbredd slapphänthet hos den M-ledda regeringen. Det är jobbigare att spara än att slösa. Sosseriet sitter i väggarna. För lätt att härma.

Moderaterna och övriga inom regeringen har utlovat ett paradigmskifte. I det ingår även att Slösa måste ut och Spara in – och det omgående. Annars framstår Moderaterna som bleka sosse-copycats med noll respekt för andra människors pengar. Vill Moderaterna vinna fler val är sosseri inget att ta efter.

Tina von Schinkel