Jonas Gardell har publicerat en essä på Expressen med titeln “Så föddes hatet mot feminina män”.
På ett väldigt oklart sätt skriver han om homosexualitet, teoretiserar om fjollor, och beskriver sexuella relationer med grund i penetration – och blandar ihop det med ett försvar av vuxna mäns rätt att få läsa sagor för barn utklädda till stereotyper av prostituerade kvinnor. Ja, det är precis lika förvirrat som det låter.
Som väntat inleds texten med att lyfta Sverigedemokraternas motstånd mot Drag Queen Story Hour – alltså män som får skattepengar för att klä ut sig till vulgära kvinnostereotyper och läsa könsförvirrande sagor för barn. Gardell menar att Sverigedemokraterna minsann inte kan nånting om svensk kultur eftersom man motsätter sig att "Skamlös Vinhora" och "Bystiga Damen" söker sig till barn.
Precis som alla andra förespråkare av Drag Queen Story Hour så totalmissar Gardell—hoppsan—att nämna att dragkulturen är en sexfixerad subkultur. Titta gärna på min sammanfattning av SVT:s dragtävling så förstår ni vad jag menar.
I texten skriver han att kritiken mot dessa män, som söker sig till barn med sin sexfixerade subkultur, i själva verket är en attack mot “hbtq-kulturen”.
Gardell, Gardell, Gardell. Vad har barn med hbtq-kultur att göra? Om det nu finns något som heter hbtq-kultur så är ju det en sexualitetsspecifik kultur. En kultur som utvecklats av och för homosexuella. Varför ska barn blandas in i det?
Att motsätta sig att gubbar som klär ut sig till Skamlös Vinhora söker sig till barn handlar just om att inte utsätta barn för exponering av vuxna mäns sexlekar och sagor som skapar könsförvirring. Jag förstår verkligen inte problemet med att de får hålla sig till en vuxen publik i sina salonger.
Men Gardell fortsätter att ordbajsa om Ungern och Ryssland och Florida och homosexualitet för att försöka skrämma kritikerna till tystnad. Han kallar det “attacker” på sagoläsande dragqueens.
Attacker. På dragqueens. Stackars stackars män som inte får leka kvinnor med andras barn ifred.
Snacka om att inte kunna hålla isär äpplen och päron när man misslyckas med att förstå distinktionen mellan sexfixerade män i kvinnokläder som söker sig till barn, och homosexuella män eller “hbtq-kultur” för vuxna.
Vänsterns tafatta försök till försvar av Drag Queen Story Hour blir bara löjligare och löjligare. Det doftar… desperation.
Se gärna min videokrönika på Riks Youtube-kanal.
Mira Aksoy,
debattör
