I årtionden har de europeiska länderna försummat sin försvarsförmåga och lagt ut den på entreprenad till USA. Till och med när Ryssland invaderade Ukraina 2022, vilket nu är tre år sedan, var responsen begränsad. USA fanns trots allt där om saker och ting skulle gå riktigt fel.
Med Donald Trump i Vita huset har saker och ting förändrats, även om nästan alla hans föregångare också har uppmanat europeiska länder att ta sitt eget försvar på allvar och respektera solidariteten inom Nato. Länder som Finland och Polen har gjort det, men Belgien, Nederländerna, Sverige, Tyskland och Danmark har helt misslyckats med detta.
Till och med Storbritannien, som har de starkaste väpnade styrkorna i Europa, har bara omkring 150 utplacerbara stridsvagnar och kanske ett dussin användbara långdistansartilleripjäser. Frankrike, som är nummer två, har färre än 90 tunga artilleripjäser, vilket motsvarar vad Ryssland förlorar ungefär varje månad på slagfältet i Ukraina. Danmark har varken tungt artilleri, ubåtar eller luftförsvarssystem. Tysklands armé har tillräckligt med ammunition för två dagars strid. Belgien, som bara spenderar 1,3 procent av BNP på försvaret, har inga stridsvagnar eller luftvärn, vilket är nödvändigt för att skydda till exempel Antwerpens hamn. Lyckligtvis förbättras saker och ting med den nya belgiska regeringen. Nederländerna uppfyller nu Natos standard på 2 procent, men först efter att i åratal ha försummat sina väpnade styrkor.
Europa har därmed ställt sig självt vid sidan om. Ändå är många europeiska ledare upprörda över att Trump knappt har involverat dem, om ens alls, i förhandlingarna för att få slut på kriget i Ukraina. Rent hyckleri.
Ett "krig genom ombud"
Enligt den amerikanske utrikesministern Marco Rubio är kriget i Ukraina ett "proxykrig mellan kärnvapenmakter – USA, som hjälper Ukraina, och Ryssland – och det måste få ett slut".
Ur det perspektivet är det logiskt att det bara är ledarna för de båda lägren – Trump och Putin – som förhandlar med varandra. Trump förväntade sig förmodligen inte att Ukraina skulle underminera hans fredsplan, vilket delvis förklarar spänningarna mellan honom och Ukrainas president Volodymyr Zelensky. Den senare har nu i princip vikt sig för att följa Trumps logik. Huruvida Putin kommer att gå med på Trumps plan är nu nyckelfrågan. Den ryske presidenten välkomnade planen men ställde genast också en rad villkor som är svåra att uppfylla. En tvistefråga kommer säkerligen att vara om det ska finnas europeiska fredsbevarande styrkor i Ukraina, något som Trump vill, men som Kreml betraktar som en krigshandling.
Det ser ut som om Trump hittills har följt ”snäll polis”-strategin att övertyga Rysslands president Vladimir Putin om att avsluta fientligheterna i utbyte mot att få behålla de territorier som Ryssland har erövrat. Dessutom skulle Ukraina uteslutas från Nato. Frankrikes president Macron verkar vara övertygad om att Trump i slutändan kommer att ge indirekt skydd till en eventuell europeisk fredsbevarande styrka.
Mineralavtalet som skulle göra det möjligt för USA att dra nytta av Ukrainas naturresurser skulle åtminstone ge USA någon form av ekonomiskt intresse i landet, vilket ökar risken för Putin om han någonsin skulle våga attackera Ukraina igen. Detta skulle i praktiken innebära att den icke erövrade delen av Ukraina skulle bli en del av väst.
Om Putin i slutändan vägrar att ingå något avtal kan Trump mycket väl ta till ”bad cop”-metoden. Tidigare har USA:s nationella säkerhetsrådgivare Mike Waltz föreslagit att Ryssland ska varnas för att USA kan komma att öka sitt stöd till Ukraina avsevärt om Putin inte samarbetar. Waltz har också argumenterat för att sanktioner och energipolitik ska användas för att underminera Rysslands krigsmaskin och ryska energiexport. Vidare kan USA komma att lätta på restriktionerna för Ukraina att anfalla ryskt territorium, också för att testa omfattningen av Kinas lojalitet mot Ryssland. Trumps varning den 7 mars om att han kan komma att införa ”storskaliga ” sanktioner mot Ryssland om inte Putin sluter ett fredsavtal är därmed ett omen. Detta är en upprepning av det hot han uttalade redan i januari.
Har Europa äntligen vaknat?
I vilket fall som helst har Europa liten kontroll över allt detta. Det är dock bra att situationen äntligen har fått de europeiska regeringarna att vakna upp. Framför allt Tyskland kommer nu att investera fullt ut i sitt eget försvar igen. ”Vad som än krävs” är den trosbekännelse som Friedrich Merz, den troligen nye förbundskanslern, har.
Ett stort problem med detta är att Tyskland inte är villigt att finansiera försvarsinvesteringar genom nedskärningar i välfärden, utan genom att överge budgetdisciplinen. Detta har drivit upp de tyska lånekostnaderna och därmed även lånekostnaderna för övriga euroländer. Det kommer i sin tur att sätta press på Europeiska centralbanken (ECB) att fortsätta sin expansiva penningpolitik, allt på bekostnad av spararna, som är oproportionerligt baserade i norra Europa.
Ett annat problem är att EU-kommissionens tjänstemän ser sin chans att dra fördel av situationen och kräva en ny omgång av gemensam europeisk skuldsättning. Slösa aldrig bort en bra kris. Detta trots att pengarna finns där för att tas inom ramen för den europeiska budgeten. Den danske ekonomen Björn Lomborg har konstaterat: ”EU lägger en tredjedel av hela sin budget på klimatpolitik. Förra året uppgick prislappen för inköp av bland annat solpaneler, vindkraftverk, högspänningsledningar, elbilar och laddare till 367 miljarder euro. Enbart detta belopp skulle kunna finansiera Europas försvarsbehov.” Huruvida en majoritet i det nederländska underhuset kommer att blockera fler gemensamma EU-skulder återstår att se. Här kan nederländarna inte räkna med sina traditionella allierade som stöder budgetdisciplin: Tyskland, Sverige och Danmark stöder von der Leyens plan.
Trump tänker i termer av inflytandesfärer och kommer därför troligen inte att ge upp Nato eller ens Ukraina. Och även om USA skulle överge Nato skulle det inte vara klokt att kasta bort gamla skor innan man har köpt nya. Därför bör de europeiska länderna absolut inte börja underminera Nato nu genom alla möjliga försvarsexperiment inom EU. I sitt avskedstal förra året hävdade Natos förre generalsekreterare Jens Stoltenberg att de europeiska länderna borde undvika att ”duplicera” Natos försvarsinsatser med EU-initiativ. Han beklagade sig över att dessa redan komplicerar Natos verksamhet. Det skulle vara ett stort misstag av de europeiska länderna att öka denna typ av duplicering, särskilt nu när Trump och USA kommer att sätta stor press på sina allierade att ta sina Nato-åtaganden på allvar.
Ett pågående handelskrig
Samtidigt, i bakgrunden, har ett handelskrig mellan EU och USA brutit ut, som ett resultat av Trumps nya tullar på europeisk import. Den självklara strategin för EU här måste vara att föreslå den amerikanska regeringen att minska den europeiska protektionismen, men i stället kommer EU med egna tullar som EU:s skattebetalare får betala för. På många områden är ju EU i dag mer protektionistiskt än USA, t.ex. när det gäller handel med bilar eller jordbruksprodukter.
EU har i själva verket redan infört ny protektionism under de senaste åren. Det handlar om den nya klimatimporttullen CBAM och en mängd nya EU-regler som innebär byråkrati för handelspartner, allt från krav på att importörer ska kartlägga sina egna leverantörskedjor till nya regler för att motverka avskogning. Det sistnämnda gör även andra handelspartner än USA arga, från Brasilien till Malaysia, som är en stor exportör av palmolja. Landet anser att det är orättvist att EU, trots sina egna framsteg när det gäller avskogning – något som lovordats av icke-statliga organisationer – fortfarande vägrar att erkänna den malaysiska avskogningsstandarden MSPO som likvärdig. Särskilt nu när denna standard håller på att bli strängare än de europeiska standarderna.
Samtidigt ber den amerikanska pappersindustrin Trump att tvinga EU att förklara USA ”avskogningsfritt”, medan CBAM komplicerar en tvist om importtullar för stål som har rasat sedan Trumps första mandatperiod. Med all sannolikhet kommer Trump att kräva att EU avskaffar dessa typer av handelshinder om européerna vill undvika eller mildra hans nya importtullar.
Vidare finns det också rörelse på den ryska handelsfronten. Trots hotet om sanktioner sägs Trump i hemlighet förbereda sig för att återaktivera gasledningen Nordstream mellan Ryssland och Tyskland. Allt detta är förmodligen avsett att övertyga Putin om att acceptera ett eldupphör. Den amerikanske presidentens metoder är uppenbarligen att använda både morot och piska.
För Europa är det viktigt att komma ihåg att en äkta allians är en allians mellan jämlikar. Därför är det av yttersta vikt för anhängarna av den transatlantiska alliansen att de europeiska länderna åter tar sitt eget försvar på allvar, så att även USA har något att vinna på Nato.
Pieter Cleppe,
Chefredaktör Brussels Report
