Snart avgörs det om Ursula von der Leyen får en andra mandatperiod som EU-kommissionens ordförande. Trots att hon inte fanns med på någon lista inför valet till Europaparlamentet "kampanjade" hon för att bli omvald och reste runt i flera av EU:s medlemsländer. I slutändan behöver hon dock bara övertyga EU:s 27 stats- och regeringschefer. Det må vara sant att Europaparlamentet röstar om utnämningen med majoritet, men det är ytterst osannolikt att ledamöterna skulle gå emot sina politiska överordnade i huvudstäderna.
Den tyska politikern är medlem av kristdemokratiska CDU, men det var inte helt tydligt under de senaste fem åren, då hon verkade stå närmare den vänstergröna ideologin. Nedan följer en bedömning av hennes politik.
1: Ogenomskinligt beslutsfattande
Både anhängare och motståndare till hennes politik har fördömt den brist på öppenhet som von der Leyen har stått för under de senaste fem åren. Luxemburgs EU-kommissionär Nicolas Schmit avslöjade till exempel att von der Leyen "aldrig rådfrågade oss om avtalet med Tunisien och Egypten [som syftar till att stoppa illegal migration]. Det förekom ingen diskussion i kommissionärskollegiet. Om så hade varit fallet skulle jag absolut ha röstat emot det. Jag kan inte hålla med om detta sätt att styra kollegiet ... Vi är inte ett presidentsystem".
Det smeknamn som vissa ger von der Leyen i Bryssel är därför "Drottning Ursula". Hennes egensinniga beteende har också lett till att hon nu utreds av både den belgiska domstolen och den europeiska åklagarmyndigheten i den så kallade "Pfizergate"-skandalen som rör förhandlingarna om köpet av Covid-vacciner, efter ett klagomål från en belgisk lobbyist. Enligt uppgift ska von der Leyen ha förhandlat personligen, via sms, med Albert Bourla, Pfizers vd, utan deltagande av medlemsländerna och utan att involvera det permanenta team som utsetts för att förhandla om vacciner.
Von der Leyen har hittills vägrat att klargöra detta ovanliga förfarande, och när New York Times bad henne att få se textmeddelandena i fråga visade det sig att de inte gick att spåra. Ett ärende om detta är nu anhängigt i EU:s högsta domstol. Den tyska politikern kritiserades hårt av både Europeiska revisionsrätten och Europeiska ombudsmannen, som talade klarspråk om "administrativa missförhållanden". Att Covid-vacciner till ett värde av så mycket som 4 miljarder euro i slutändan visade sig vara onödiga är kanske lätt att säga i efterhand, men det gör inte bilden ljusare.
Till detta kommer kontroverser, som utnämningen av partikollegan Markus Pieper till EU-kommissionens särskilda sändebud för små och medelstora företag, som von der Leyen till slut fick ta tillbaka efter att det visat sig att det fanns bättre rankade kandidater som inte hade valts ut, efter protester från så många som fyra andra EU-kommissionärer. Det verkar också som att Ursula von der Leyen dolde det faktum att hon låg bakom en reklamkampanj värd 70 000 euro, om vilken Politico uppgav att en sådan sak "bryter mot EU:s regler som antogs medan hon ledde EU:s verkställande organ".
2: Den slösaktiga Corona Recovery Fund
Mitt under coronakrisen, sommaren 2020, beslutade de europeiska stats- och regeringscheferna att inrätta en så kallad "Corona Recovery Fund" på inte mindre än 750 miljarder euro. EU-kommissionen spelade en viktig styrande roll i detta och hjälpte till att övervinna eventuellt motstånd från sparsamma medlemsländer.
Trots varningar från olika håll, bland annat från det italienska rättsväsendet, om att ett sådant finansiellt tillskott skulle vara särskilt sårbart för den organiserade brottsligheten i Italien — men alltså även på andra håll — gick man ändå vidare. Nu, fyra år senare, kommer de första stora skandalerna upp till ytan. Enligt italienska åklagare är det till och med så lukrativt för maffian att skumma av dessa europeiska pengar att det förklarar nedgången i antalet maffiamord. Det faktum att von der Leyen-kommissionen vägrar att tvinga medlemsländerna att offentliggöra exakt vilka som tar emot pengarna visar redan att det knappast finns någon god vilja att se till att pengarna används på rätt sätt.
Det största problemet med Corona Recovery Fund är dock att den inte — tvärtemot vad Nederländernas avgående premiärminister Mark Rutte hävdade — kommer att förbli en engångsinsats. Anledningen är att de pengar som spenderades inte redan hade betalats ut av EU:s medlemsländer, vilket är fallet med EU:s ordinarie budget. Tvärtom lånades pengarna på de internationella marknaderna av Europeiska kommissionen, som ännu inte har betalat tillbaka dem. Kommissionen själv skulle vilja få befogenhet att beskatta EU-medborgarna direkt för att betala tillbaka lånet, men det är osannolikt att EU-länderna kommer att ge kommissionen sådan befogenhet – låt oss åtminstone hoppas det. Troligtvis kommer medlemsländerna att tillåta kommissionen att ta upp ett nytt lån för att betala tillbaka det gamla. När allt kommer omkring är sådana tvivelaktiga metoder redan standardförfarande för att tillhandahålla finansiering till nationella regeringar. Det säkerställer dock att denna fond blir permanent.
3: Vägran att överväga att lägga ut asylförfarandet på entreprenad
Ingen skulle påstå att det är lätt att hantera okontrollerad migration, men än i dag vägrar von der Leyens EU-kommission att se outsourcing av asylförfarandet som en lösning. Australien lyckades dock på detta sätt få ner den olagliga invandringen till nästan noll – trots att människor inte respekterade den maximala giltighetstiden för sina visum. Som ett resultat av detta har nästan inga människor dött till havs på väg till Australien under de senaste 20 åren — eftersom det är så länge som Australien har gjort det — medan det under samma period fanns tiotusentals desperata människor som drunknade på väg till Europa.
Alla som försöker ta sig in i Australien illegalt förs till grannlandet Nauru. Som ett resultat av detta är det praktiskt taget ingen som försöker längre. Där behåller man visserligen rätten till asyl, men man får inte asyl i Australien, utan i bland annat Kambodja. Utan tvekan finns det många förbättringar att göra i denna modell — som Storbritannien vill kopiera med sin Rwanda-modell — men i grunden är det ett mer humant tillvägagångssätt än det dödliga europeiska asylkaoset, som i slutändan också undergräver allmänhetens stöd för asyl. Australien tar trots allt fortfarande emot asylsökande, men bara personer som kommer direkt från flyktingläger och som har granskats ordentligt. Inte bara unga starka män som kan överleva den helvetiska överfarten.
Ett initiativ för att införa en sådan modell även i Europa stöds för närvarande av 19 medlemsländer. I mars 2024 ställde sig von der Leyen själv till slut halvhjärtat bakom denna modell — ett genomskinligt försök att få stöd för en andra mandatperiod — efter att i åratal ha försvarat den nuvarande icke-politiken. Hennes egen kommission kan ha kommit med en så kallad "migrationspakt", men även den innebär mer av samma sak: obligatorisk spridning av människor inom Schengenområdet, där inga passkontroller sker, och ännu ett försök att börja välja ut människor vid EU:s gränser – baserat på ett uppvärmt system från de redan misslyckade "hotspots" i det förflutna. Separat gick Von der Leyen också så långt att hon utlovade miljarder till diktaturer runt om i Europa, där det är långt ifrån klart vilken typ av gränskontroll som ska ersätta den.
4: Misslyckad handelspolitik
Under de senaste fem åren har Europeiska unionen misslyckats med att ingå handelsavtal med Australien och det latinamerikanska handelsblocket Mercosur. Man slöt visserligen ett Brexit-avtal som begränsade nya hinder för brittisk-europeisk handel, men det var verkligen det minsta av det, och ett mindre avtal med Nya Zeeland nåddes också. Taget i sin helhet ses von der Leyens handelsbilaga fortfarande av de flesta analytiker som intetsägande.
Enligt Philippe De Baere, managing partner på advokatbyrån Van Bael and Bellis, är förklaringen enkel: "Alla har försökt att överbelasta handelsavtalen med icke-handelsrelaterade mål. (...) Detta har dödat gåsen som värper guldägget."
I stället för att försöka sluta handelsavtal försökte von der Leyen-kommissionen med andra ord missbruka handelssamtalen för att påtvinga handelspartner alla möjliga specifika politiska val när det gäller social- och miljöpolitik. Detta var till exempel fallet i Mercosur-förhandlingarna, där EU plötsligt begärde att en bilaga om hållbarhet skulle läggas till avtalet. Denna åtgärd föll inte Mercosurs regeringar i smaken, som särskilt motsatte sig EU:s krav på att omedelbart men också i övrigt följa den nya europeiska lagstiftningen om avskogning.
En sådan strategi har också försämrat handelsrelationerna med Sydostasien, där palmoljeexporterande länder som Malaysia och Indonesien har beslutat att frysa handelssamtalen med EU 2023 på grund av EU:s vägran att erkänna deras standarder för att förhindra avskogning, trots att icke-statliga organisationer som Global Forest Watch har lovordat Malaysias framgångar med att minska avskogningen.
Efter Brexit kan Storbritannien fastställa sin egen handelspolitik, och landet har valt en annan strategi. Till exempel erkänner man Malaysias standarder för lokal avskogning — MSPO — vilket ger landet tillgång till handelsavtalet Trans-Pacific Trade Agreement CPTPP, som omfattar länder som representerar 15 procent av den globala BNP:n. Detta anses vara det största handelsavtalet för Storbritannien efter Brexit.
Problemet med Australien var då att EU inte ville ge upp sin egen jordbruksprotektionism, samtidigt som det också finns en verklig klimatprotektionism. Eftersom EU tycker att det är orättvist att resten av världen inte antar Europas enormt dyra klimatpolitik, kom man trots allt på en ny klimattariff som kallas "CBAM" eller "Carbon Border Adjustment Mechanism". Detta ledde i sin tur till ett stort bråk med den framväxande handelsmakten Indien, som utmanar CBAM i Världshandelsorganisationen (WTO), liksom med afrikanska länder, eftersom den beräknas kosta dem 25 miljarder USD årligen.
5: Försummelse av den inre marknaden, EU:s huvuduppgift
Redan innan von der Leyen tillträdde var det inte längre en prioriterad fråga för EU-kommissionen att öppna upp interna handelshinder inom EU. Att låta Italien rädda banker eller att låta Frankrike nationalisera ett skeppsvarv för att förhindra ett italienskt övertagande: det hände med jämna mellanrum. Redan 2014 förklarade Margrethe Vestager, EU-kommissionär med ansvar för konkurrensfrågor, att hon tyckte att det var "helt naturligt att konkurrenspolitiken är politisk". En sådan öppen politisering av upprätthållandet av reglerna för rättvis konkurrens är naturligtvis det sista vi behöver.
Under von der Leyens styre blev saker och ting värre. Nästan ingenting gjordes för att motverka nationell protektionism, och konkurrenspolitiken blev alltmer slapphänt. Coronakrisen var den stora ursäkten för detta, men dessa lättnader förlängdes helt enkelt efteråt, med resultatet att medlemsländerna nu skamlöst delar ut storskaliga subventioner för att motverka hotet om avindustrialisering till följd av höga energipriser – också redan ett resultat av europeisk (klimat)politik och experiment med energiförsörjning.
Vestager gick t.ex. med på att skattebetalarna skulle skjuta till 1,7 miljarder euro för att rekapitalisera Berlins krisdrabbade flygplats New Airport, med motiveringen att "flygplatser har drabbats särskilt hårt av coronaviruset".
USA:s politik används också som ursäkt. Som svar på den protektionistiska amerikanska "Inflation Reduction Act", en lagstiftning genom vilken Biden-administrationen erbjuder företag generösa skattelättnader för att uppmuntra gröna investeringar, förespråkade von der Leyen i februari 2023 en ytterligare försvagning av de europeiska reglerna mot statligt stöd. Dessutom ville hon skapa en så kallad "europeisk suveränitetsfond", vilket är detsamma som en europeisk industripolitik – något som alltid har lett till slöseri, nepotism och felallokering av investeringar i det förflutna, då på nationell nivå. EU-medborgarna kommer alltså inte bara att få mindre konkurrens, utan också tillåtelse att betala högre skatter. Lyckligtvis lyckades von der Leyen inte driva igenom sin nya fond.
Samtidigt har dock cirka 80 procent av det statliga stöd som kommissionen har godkänt under de senaste åren använts av Tyskland och Frankrike. Detta bevisar att denna typ av underminering av den inre marknaden främst gynnar företag med goda kontakter i EU:s två största ekonomier. Snedvridning av konkurrensen, med fullt stöd av Europeiska kommissionen. Ett internt dokument som återspeglar samtal mellan europeiska stats- och regeringschefer visar också att de är tveksamma till en andra mandatperiod för von der Leyen eftersom hon har försummat tillämpningen av EU:s förordningar, och kommissionen har också inlett färre överträdelseförfaranden än tidigare. De har också reservationer mot institutionens ökande politisering. Europeiska rådets ordförande Charles Michel kallade allt detta "beklagligt".
6: Fanatisk grön politik
Sist men inte minst skapade von der Leyen-kommissionen en lavin av mycket dyr grön lagstiftning, under parollen "European Green Deal". Detta skapade missnöje bland konsumenterna, som snart kommer att förbjudas att köra bilar med förbränningsmotorer och tvingas isolera sina hus, även om kostnaden för att göra det inte betalar sig själv. Det orsakade också stor ilska bland jordbrukarna, som bara lyckades få några få begränsade intrång. Slutligen orsakade den höga kostnaden också kritik bland industrin i EU:s industriella hjärtland: Tyskland och Beneluxländerna.
Anmärkningsvärt är att det gröna lagstiftningspaketet möttes av starkt motstånd från andra EU-kommissionärer när det föreslogs 2021 av den nederländska EU-kommissionären Frans Timmermans och toppeurokraten Diederik Samsom, som tidigare arbetat för Greenpeace. Ändå lät von der Leyen allt hända.
Klimatpolitiken kan dock utformas på ett annat, mer rationellt sätt, vilket föreslås av forskare från Climate & Freedom International Coalition. Istället för skatter och regleringar föreslår de en modell där länder som engagerar sig för en klimatvänlig frimarknadspolitik får handelsfördelar. En sådan politik skulle då kunna bestå av riktade skattesänkningar ("Clean Tax Cuts"), särskilt inom de fyra sektorer som står för 80 procent av utsläppen av växthusgaser — transport, energi och el, industri och fastigheter — eller skattesänkningar som syftar till demonopolisering.
Ett alternativ är att uppmuntra investeringar i tillgångar som är viktiga för företag på lång sikt ("Property, Plant, and Equipment (PP&E)"), genom så kallade skattefria "CoVictory bonds", som minskar lånekostnaden med minst 30%. Avsikten är att uppmuntra innovation, snarare än den nuvarande modellen med beskattning, reglering och protektionism.
En sådan alternativ politisk modell har dock inte stöd inom Europeiska kommissionen. Enligt dess officiella rådgivande kommitté bör allt bli mycket mer radikalt i framtiden, med strängare utsläppsnormer för jordbrukare, mer statliga subventioner för vissa energiformer, industripolitik (läs: protektionism) och, som om de redan inser de sociala konsekvenserna av detta, mer förmåner för att kompensera för skadan.
Slutsats
Enligt en rekonstruktion av Politico drev von der Leyen igenom sina stora politiska beslut "med hjälp av centralisering av politiken, sammanslagning av [finansiella] resurser och en form av statligt ingripande som normalt är otänkbart för center-högern i Europa". Enligt Eric Ciotti, ledare för den franska center-högern som sitter tillsammans med von der Leyen i Europeiska folkpartiet (EPP), har hon därför "ställt sig bakom den nedväxlingspolitik som vänstern förespråkar". Det bör klargöras att det är bättre att denna politiker inte får en andra mandatperiod som EU-kommissionens ordförande.
Pieter Cleppe,
Chefredaktör Brussels Report
