Genom att utse Michel Barnier till Frankrikes premiärminister har Frankrikes president Emmanuel Macron i praktiken gjort den franska regeringen beroende av Marine Le Pens Nationell samling. När som helst kan hon lägga till sina 142 röster i parlamentet till de 193 som vänstern har och därmed skapa en majoritet som kan fälla Barniers regering.
Le Pen och hennes parti har betonat att de inte vill bidra till Frankrikes ”institutionella oordning och demokratiska kaos” och lovat att ”döma den nya regeringen efter dess handlingar” och därmed beskriva Barnier som en ”premiärminister under övervakning”. Högt uppsatta tjänstemän inom Nationell samling har betonat att de kommer att ”kräva ett högt pris” för sitt passiva stöd.
Nu har Barnier presenterat sitt ministerteam, vilket ger mer klarhet om vad vi kan förvänta oss. EU-institutionerna i Bryssel kommer särskilt att fokusera på två viktiga politikområden: migration och den franska budgeten.
När det gäller migrationen kan utvecklingen i Tyskland faktiskt göra en konflikt mellan Frankrike och EU mindre sannolik. Där verkar regeringen ha fått panik på grund av det ökande stödet för Alternativ för Tyskland (AfD), eftersom den har beslutat att införa — på det hela taget blygsamma — gränskontroller.
En mycket större utmaning blir den franska budgetsituationen, som är mycket ansträngd. I juni nedgraderade S&P Global Ratings Frankrikes skuldbetyg och varnade för att ”Frankrikes offentliga skuldkvot nu är den tredje högsta i euroområdet, efter Grekland och Italien”.
I ett sådant sammanhang gör kraven från Nationell samling på att höja minimilönen inte saken lättare. Frankrike har lovat EU att minska sitt budgetunderskott till 5,1 procent, från 5,6 procent. Det är fortfarande långt ifrån EU:s regel om 3 procents budgetunderskott.
Frankrike vill ha mer tid
Barnier har nu gett en mindre känd duo i uppdrag att täppa till det enorma hålet i budgeten. Den 33-årige juniorlagstiftaren Antoine Armand kommer att ansvara för ekonomi- och finansdepartementet och Laurent Saint Martin, 39, en före detta socialist och chef för det regeringskontor som främjar utländska investeringar i Frankrike, är den nya budgetministern. I ett brott med traditionen kommer Saint Martin att rapportera direkt till Barnier, snarare än till finansministern, vilket innebär att Barnier kommer att ha stor kontroll över budgeten.
Kommer vi att få se ett stort brott med det förflutna? Det är osannolikt. Som den avgående finansministern Bruno Le Maire har kommenterat: ”Ni kommer inte att hitta några mirakellösningar för de offentliga finanserna i min skrivbordslåda, bara solida detaljerade förslag för att minska utgifterna.” Därmed måste det betonas att detta mest var förslag.
Ryktet säger att Frankrike kommer att be Bryssel om två års fördröjning för att nå målet om ett underskott på 3 procent av BNP, vilket skulle innebära att målet nås 2029 istället för 2027. År 2016 erkände EU-kommissionens dåvarande chef Jean-Claude Juncker öppet att Frankrike förtjänade ett visst budgetutrymme ”eftersom det är Frankrike”. Även om mer finansiellt sunda europeiska regeringar inte kommer att gilla att Frankrike återigen får mer tid på sig att få sitt budgetunderskott i linje med EU:s regler, kommer Michel Barnier, som är betrodd i Bryssel, sannolikt att göra saker och ting något enklare.
Frankrikes räntespread mot Tyskland steg efter presentationen av den nya regeringen och den femåriga upplåningskostnaden översteg vid ett tillfälle till och med Greklands, men i slutändan kan obligationsmarknaderna inte längre attackera Frankrike som de brukade. Det beror på att Frankrike nu är medlem i euroområdet och på att Europeiska centralbanken har visat att den inte står över monetär finansiering. Det innebär att man släpper loss inflationen, så att spararna får betala, för att undvika nedskärningar i de offentliga utgifterna. En gång i tiden var ett sådant tillvägagångssätt förbehållet bananrepubliker.
Framför allt har Barnier öppnat dörren för att höja skatterna för Frankrikes rikaste individer och vissa stora företag, förmodligen för att skydda under- och medelklassen. Men de franska skattenivåerna är redan de högsta i världen och tidigare franska försök att komma åt de ”ultrarika” har misslyckats på ett spektakulärt sätt.
Kärnkraft och klimatpolitik
En viktig aspekt av den nya Barnier-regeringen är dess starka engagemang för kärnkraft. Den nya ekonomi- och finansministern Antoine Armand har varit en högljudd kritiker av energipolitik som bygger på intermittenta förnybara energikällor, och han ledde också en undersökningskommission som varnade för att Frankrikes försörjningstrygghet hade försummats. Det ska bli intressant att se om detta kan leda till en konflikt med EU-kommissionen, där von der Leyen just har gett två kärnkraftsmotståndare energipolitiskt ansvar.
Det faktum att ledande globala finansinstitut just har undertecknat ett uttalande till stöd för kärnkraft kan stödja Frankrike i dess kommande sammandrabbning med kommissionen i denna fråga. Det är ännu ett bevis på hur den nuvarande klimatpolitiken alltmer kommer under press. I stället för en straffstrategi, som EU har anammat med sin klimatskatt ETS, sin klimattariff CBAM och sina rapporteringsskyldigheter, har en alternativ strategi förespråkats av ”Climate & Freedom International Coalition”. Medlemmar i denna grupp av akademiker och beslutsfattare har utarbetat ett internationellt fördrag, ett slags frimarknadsalternativ till det kollektivistiska ”Parisavtalet”, där undertecknarna skulle dra nytta av handelsfördelar om de genomför en klimatvänlig frimarknadspolitik.
Detta omfattar marknadsliberalisering och incitament att investera i ”fastigheter, anläggningar och utrustning (PP&E)” — tillgångar som är avgörande för långsiktig företagstillväxt — genom skattebefriade ”CoVictory-obligationer”, lån och sparfonder. Den innehåller också riktade skattesänkningar (Clean Tax Cuts, CTC) i de fyra sektorer som står för 80 procent av utsläppen av växthusgaser — transport, energi och el, industri och fastigheter — samt skattesänkningar som syftar till att bryta upp monopol. Dessa idéer utvecklas också i en ny studie från Warsaw Enterprise Institute och ett antal likasinnade tankesmedjor, som beskriver dessa skatte- och marknadsliberaliseringsförslag mer i detalj, liksom ”effekterna av nuvarande restriktioner för att uppnå klimatmålen”.
Under de senaste åren har kärnkraften betraktats med skepsis av EU-kommissionen. Förra året röstade Europaparlamentet för att överväga att inkludera alla typer av kärnkraft i en lista över ”nettonollteknologier”, efter att EU-kommissionen endast ville inkludera innovativa tredje och fjärde generationens kärnkraftsteknologier. Man kan lita på att den nya franska regeringen kommer att verka för att fortsätta på den inslagna vägen.
Fransk protektionism eller frihandel?
Även när det gäller handelspolitiken är spänningar mellan den nya franska regeringen och EU att vänta. Den franske premiärministern Michel Barnier har upprepat Frankrikes motstånd mot handelsavtalet mellan EU och det latinamerikanska handelsblocket Mercosur och bekräftat sin önskan att försöka få till stånd en ”blockerande minoritet”. Som en följd av detta är det osannolikt att ett avtal om detta kommer att säkras vid det kommande G20-toppmötet i Brasilien i november, som vissa hade hoppats.
Samtalen med Mercosur hade komplicerats efter att EU krävt att få lägga till en hållbarhetsbilaga till ett redan överenskommet handelsavtal. Detta uppskattades inte av länder som Brasilien, Argentina, Uruguay och Paraguay. Brasilien är nu också djupt missnöjt med EU:s nya regler för avskogning. Dessa syftar till att exportera EU:s standarder för att bekämpa avskogning till resten av världen. Som en följd av detta har även andra handelspartner, från USA till Malaysia, krävt att EU ska avbryta genomförandet.
Förra året beslutade Malaysia och Indonesien till och med att frysa handelssamtalen med EU på grund av frågan. De anser att det är särskilt orättvist att EU vägrar att förklara deras standarder som likvärdiga, trots att icke-statliga organisationer som Global Forest Watch 2023 berömde dem för att ha uppnått en kraftig minskning av skogsförlusten. Detta särskilt med tanke på att uppskattningsvis 93 procent av den palmolja som importeras till Europa redan är hållbar och att Storbritannien accepterar Malaysias standard mot avskogning som likvärdig. En förändring är dock att Tyskland nu också kräver att man åtminstone skjuter upp implementeringen av den nya, betungande förordningen. Den tyske CDU-ledamoten Peter Liese kallade till och med EU:s nya avskogningsregler för ett ”byråkratiskt monster” och varnade för att lagstiftningen kan störa handeln med viktiga konsumentvaror och äventyra EU:s djurfoderförsörjning.
Separat har de diplomatiska relationerna mellan EU och Malaysia varit under press till följd av ett rättsfall i en europeisk skiljedomstol, där landet dömdes till en massiv kompensation på 14,9 miljarder USD till arvingarna till sultanen av Sulu. Denna herre styrde en del av regionen — som idag är känd som Sabah — på 1800-talet. Med uppenbart stöd av Therium Capital Management, som finansierar rättstvister, stämde arvingarna Malaysia efter att landet stoppat de årliga betalningarna för ett arrendeavtal på deras mark, efter ett väpnat angrepp.
På något sätt hamnade stämningen i skiljedomstolar i Europa, där en spansk skiljedomare beslutade att döma till förmån för arvingarna, efter att ha flyttat målet från Madrid till Paris. Efter försök att beslagta malaysiska tillgångar på denna grund i Europa hotade det hela att eskalera till en diplomatisk kris, men det har inte hänt. Först dömdes den spanske skiljedomaren Gonzalo Stampa för att ha flyttat ärendet till Paris, eftersom han uppenbarligen hade ignorerat en spansk domstols order om att avsluta förfarandet. I somras avvisade Nederländernas högsta domstol erkännandet och verkställigheten av skiljedomen, vilket gav Malaysia en stor seger.
Detta kommer säkert att ha spelat en roll i det malaysiska handelsministeriets uttalande den 5 september om att landet var redo att återuppta handelssamtalen med EU. Det är välkommet, men EU bör notera att Malaysia den 18 september ratificerade Storbritanniens anslutning till partnerskapsavtalet CPTPP (Trans-Pacific Partnership). Detta nya handelsavtal med 11 länder i Asien och Stillahavsområdet täcker ett handelsområde med cirka 500 miljoner människor eller 15 procent av världens BNP. Storbritannien kunde ansluta sig delvis tack vare sin flexibilitet när det gäller att erkänna sina handelspartners standarder, något som EU vägrar att göra. Förhoppningsvis kan detta vara en nyttig läxa för EU. Särskilt med tanke på processen att ”frikoppla” sig från Kina har EU inte råd att gå miste om handeln med de kommande handelsstormakterna i dagens värld, vilket definitivt inkluderar Sydostasien.
Slutsatser
Det måste erkännas att Michel Barnier gjorde ett ganska bra jobb med att sluta ett utträdesavtal med Storbritannien som undvek de flesta av de potentiella skador som kunde ha blivit följden av Brexit, samtidigt som Storbritannien gavs möjlighet att visa EU vägen. För närvarande gör Storbritannien det, inte bara genom sitt CPTPP-medlemskap, utan också genom att inte kopiera missriktad EU-överreglering, som AI-lagen. Det är osannolikt att Barnier kommer att offra detta arv genom att helt hindra alla handelsöppningar. Även när det gäller Frankrikes eviga problem med budgetunderskott är en kompromiss det mest sannolika resultatet.
Förutom att vara en pålitlig man i Bryssel har Barnier vågat göra några mer bestämda uttalanden om migrationspolitiken, så med påtryckningar från Nationell samling kan ett antal effektiva åtgärder för att stoppa illegal migration äntligen vidtas. Dessutom är medlemmar av hans regering kärnkraftsvänliga och skeptiska till EU:s klimatpolitik. Kanske kan Michel Barnier mycket väl vara rätt man vid rätt tillfälle.
Pieter Cleppe,
Chefredaktör Brussels Report
