För första gången i sin 87-åriga historia överväger Tysklands största arbetsgivare, Volkswagen, att lägga ner fabriker i biltillverkarens ursprungsland. Tidigare i år åtog sig VW att investera 2,7 miljarder euro för att utöka sin produktionskapacitet i Kina. Samtidigt har det statliga kinesiska bolaget Changan etablerat sig i Tyskland för att börja sälja sina elbilar där.
Lägre efterfrågan än väntat på Volkswagens elbilar i Europa spelar enligt uppgift en stor roll för Volkswagens utmaningar. Detta är ännu en indikation på hur skadlig EU:s klimat- och miljöpolitik har varit för Europa. EU:s beslut att införa ett de facto 2035-förbud för en produkt där europeiska tillverkare som Volkswagen är konkurrenskraftiga – bilar med förbränningsmotor – har i praktiken fungerat som en subvention för elfordon, en produkt där kinesiska och amerikanska tillverkare är mer konkurrenskraftiga.
Oavsett om EU ska vara protektionistiskt eller inte, kan förhoppningsvis alla vara överens om att EU inte ska göra allt för att missgynna sin egen industri. Ändå sker detta, samtidigt som det inte är helt klart att elbilarnas miljöavtryck är överlägset.
Tariffer för att korrigera misslyckad politik?
EU:s planer på att höja tullarna på import av kinesiska elbilar är verkligen att göra ont värre än gott. Som USA:s tidigare president Ronald Reagan en gång beskrev regeringens syn på ekonomin: "Om det rör på sig, beskatta det. Om det fortsätter att röra på sig, reglera det. Och om den stannar upp, subventionera den."
De europeiska biltillverkarna har förvisso tvingats utstå åratal av höga skatter, inte minst på arbete, men det är i slutändan EU-regleringar som EU:s förbud mot förbränningsmotorer som nu drabbar dem hårt. Subventioner är dock på väg. I januari tillkännagav EU statliga stöd på 4 miljarder euro till investeringar i nya fabriker som producerar elbatterier för bilar, värmepumpar och solpaneler, i hopp om att påskynda produktionen och införandet av grön teknik, samtidigt som man bekämpar billig kinesisk import.
Ja, den kinesiska importen är subventionerad. Då borde det vara det kinesiska folkets problem om de betalar för att billigare produkter exporteras till väst. Dessutom gör EU:s tullar importen dyrare för de europeiska konsumenterna, och vedergällning från Peking är redan på väg.
Innan EU inför tullar på kinesisk import bör man först och främst sluta urholka Europas konkurrenskraft med sin kostsamma "green deal"-reglering, som EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen fortfarande vägrar att riva upp. Tvärtom fördubblar hennes kommission sina ansträngningar, t.ex. med nya regler för att beräkna CO2-avtrycket från elbilsbatterier, vilket enligt Wirtschaftswoche skulle innebära "massiva nackdelar" för den tyska industrin.
Mer fundamentalt har EU-inspirerade experiment med stabil energiförsörjning allvarligt skadat EU-industrins konkurrenskraft, i synnerhet kemiindustrins. I juni konstaterade Jim Ratcliffe, grundare av kemijätten Ineos, att Europas petrokemiska industri är "slut", eftersom den inte kan konkurrera med USA på grund av de höga energi- och koldioxidkostnaderna i Europa. Hans varningar om att EU:s koldioxidbeskattning skulle leda till att investeringarna uteblev har tyvärr ignorerats av beslutsfattarna.
CBAM
Ratcliffe hänvisade därmed till EU:s så kallade "Carbon Border Adjustment Mechanism" (CBAM), en klimattull på viss import som införts för att EU anser att det är orättvist att andra regioner inte anammar Europas kostsamma klimatpolitik. Detta har lett till en stor tvist med den framväxande handelsmakten Indien, som utmanar CBAM i Världshandelsorganisationen (WTO). Dessutom motsätter sig de afrikanska länderna CBAM, eftersom det beräknas kosta dem 25 miljarder USD årligen.
Det är beklagligt att se att EU:s bestraffningsstrategi för klimatpolitiken nu också har påverkat dess handelspolitik. Rapporteringsskyldigheterna för importörer av utsläppsintensiva produkter är djupt frustrerande för europeiska företag, som har klagat över att de inte kan följa CBAM-reglerna, eftersom de förväntar sig ytterligare skärpningar från Bryssel. Sarah Brückner, chef för miljö- och hållbarhetsavdelningen på VDMA (Mechanical Engineering Industry Association), har uttalat sig: "De faktiska uppgifterna är ofta helt enkelt inte tillgängliga, antingen för att leverantörerna inte samlar in uppgifterna eller för att de inte vill lämna ut dem."
Detta medan ett alternativt tillvägagångssätt är tänkbart. Den förespråkas av medlemmar i "Climate & Freedom International Coalition", en grupp akademiker och beslutsfattare som har utarbetat ett internationellt fördrag som bygger på att utnyttja de fria marknaderna för att uppnå koldioxidneutrala lösningar. Länder som undertecknar detta fördrag, som fungerar som ett alternativ till det kollektivistiska "Parisavtalet", skulle kunna dra nytta av handelsfördelar om de genomför klimatvänlig politik på den fria marknaden.
Ett förslag innebär att entreprenörer och finansiärer i dessa avtalsländer ska uppmuntras att investera i "materiella anläggningstillgångar" – tillgångar som är avgörande för långsiktig företagstillväxt – genom skattebefriade "CoVictory-obligationer", lån och sparfonder. Målet är att sänka lånekostnaderna med minst 30% och därigenom främja investeringar i nyare, renare teknik.
Andra rekommendationer är riktade skattesänkningar (Clean Tax Cuts, CTC) inom de fyra sektorer som står för 80% av utsläppen av växthusgaser – transport, energi och el, industri och fastigheter – samt skattesänkningar som syftar till att bryta upp monopol. Detta innebär att vinstskatter för investerare som förvärvar monopolföretag och statligt ägda företag elimineras, med målet att uppmuntra liberalisering av energimarknaden bland avtalets medlemmar.
Dessutom föreslås "Game Changer Tax Cuts" för att belöna företag som uppnår betydande banbrytande innovationer som avsevärt minskar utsläppen av växthusgaser, genom att erbjuda en 15-årig skattebefrielse på sådana vinster.
Alternativ till Kina
EU:s handelspolitiska spänningar med Kina handlar inte bara om import av elbilar. Antidumpningsundersökningar av kinesisktillverkade vindturbiner och solpaneler har också tillkännagivits. Enligt Kina bryter dessa "allvarligt mot WTO:s regler", så vi är verkligen på väg in i ett handelskrig med Kina.
Detta samtidigt som EU-företagen blir alltmer beroende av kinesisk teknik, trots krav på "derisking". Kina är nu den ledande leverantören av högkvalificerade, teknikintensiva varor till EU, före USA.
Medan USA har minskat sitt beroende av Kina för alla typer av importerade industrivaror sedan 2018, har EU och Kina bibehållit eller ökat sitt beroende av varandra för nästan alla typer av importerade varor. Med förbehållet att Kina nu sannolikt exporterar mycket mer till USA via Mexiko.
I vilket fall som helst blir handeln med Kina alltmer utmanad, vilket bör tjäna som bevis på vikten av alternativa ekonomiska maktcentra i Asien. Då kommer Sydostasien i tankarna. Det är en region med enorma tillväxtutsikter, något som skulle kunna kompensera för en eventuell minskad handel med Kina.
Inkomsten per capita i Sydasien uppskattas till endast en femtedel av inkomsten per capita i Östasien, en region med ett mycket större kvinnligt arbetskraftsdeltagande, mindre informella sektorer och en exportledd tillväxtstrategi. Trots detta är handelsförbindelserna mellan Sydostasien och EU inte goda, och det är till stor del EU:s ansvar. I centrum står en tvist om EU:s regler för avskogning, som slår hårt mot utvinningen av palmolja, som är en viktig exportvara för ekonomier som Malaysia och Indonesien. EU:s allt strängare krav har retat upp de sydostasiatiska exportstormakterna och till och med fått dem att frysa handelsförhandlingarna med EU.
En särskild frustration i Malaysia och Indonesien är att EU helt ignorerar de obestridliga framstegen med att minska avskogningen vid palmoljeproduktion, något som också har bekräftats av icke-statliga organisationer. Certifieringssystem som Malaysian Sustainable Palm Oil (MSPO) har utan tvekan bidragit till detta, eftersom cirka 98% av den malaysiska palmoljeindustrin omfattas av det, inklusive de flesta av landets småbrukare. Många av dessa företag kommer att få svårt att leva upp till EU:s nya byråkratiska krav, enligt Stockholm Environment Institute, som har varnat för att "det är oklart hur denna policy för att hantera en global utmaning kan möta lokala behov i Sydostasien". Företagen måste uppfylla kraven inom 24 månader, vilket innebär betydande kostnader för att anpassa leverantörskedjorna till EU:s standarder. Implementeringen kommer framför allt att påverka småbrukare, en grupp som står för 40 procent av den globala produktionen inom oljepalmsektorn. Många småbrukare kämpar redan för att få de nödvändiga certifieringarna."
Det finns dock hopp. Inte bara har USA, den ledande gruppen i Europaparlamentet, EPP, samt ett antal EU-länder uppmanat till att skjuta upp implementeringen av förordningen, Malaysia är nu för att återuppta handelssamtalen med EU. Även återupptagandet av samtalen mellan EU och Mercosur bör inge visst hopp.
Slutsats
Kinas uppgång och den tekniska utvecklingen skulle i vilket scenario som helst ha inneburit stora utmaningar för den europeiska ekonomin. Men alla typer av EU-drivna experiment med energiförsörjningen och påträngande regleringar som gränsar till centralplanering har gjort utmaningen för Europa mycket större. Huvudansvarig för många av de nya politiska åtgärder som har gjort Europa mindre konkurrenskraftigt är EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen. Om inte EU:s medlemsländer tvingar henne att göra en helomvändning, så att EU-kommissionen börjar bryta ner hennes arv, kommer saker och ting sannolikt inte att förbättras.
Pieter Cleppe,
Chefredaktör Brussels Report
