Senare i veckan samlas EU:s ledare i Bryssel, då ett antal viktiga beslut kommer att behöva fattas om Ukrainas och Moldaviens anslutning och om EU:s budget, inklusive huruvida extra finansiellt stöd ska ges till Ukraina. En EU-tjänsteman anmärkte till Bloombergs korrespondent Maria Tadeo att han inte kunde minnas ett toppmöte där så mycket, så avgörande, berodde nästan helt på en ledare, med hänvisning till den ungerske premiärministern Victor Orban. Tadeo tillade: "Om uttalanden från utrikesministrarna ("beklagligt, antieuropeiskt") är något att gå efter, är denna veckas EUCO en tågkrasch."
Det var igår. Idag avslöjar Politico att "farbror Orban" är på väg att få vad han vill, eftersom EU-kommissionärer förväntas bevilja Ungern 10 miljarder euro i EU-medel, som har frysts på grund av korruption och rättsstatliga problem. Enligt uppgift har högt uppsatta franska och tyska diplomater pressat kommissionen att frigöra medlen.
Orban har blockerat EU:s extra ekonomiska stöd till Ukraina. Vissa rapporter hävdar att Orban nu i sin tur kommer att gå med på att frigöra medlen, medan en diplomat tror att det fortfarande kan sluta med "No deal" vid EU-toppmötet på torsdag och fredag. Det senaste ryktet är att Orban skulle öppna dörren för att häva sitt veto i utbyte mot kontanter. Ett alternativ som diplomater överväger är att erbjuda Ukraina en ettårig låneplan, utanför EU:s budget.
I vilket fall som helst är dessa pengar avgörande för Ukraina, eftersom de "gör det möjligt för myndigheterna att upprätthålla alla statliga funktioner", enligt IMF.
EU-budgeten: en drivkraft för vänskapskorruption
En högt uppsatt diplomat försvarar eftergiften till Orban och säger: "Om kommissionen inte frigör medlen kan Ungern stämma och skulle sannolikt vinna." Denna version ifrågasätts dock av vissa kommissionstjänstemän och ett antal parlamentsledamöter.
I en artikel på Brussels Report 2021 tittade jag närmare på ungersk cronyism. Tyvärr är Ungerns vänskapskorruption inte unik i EU. Liknande problem med vänskapskorruption och exekutiv kontroll av rättsväsendet kan ses i Polen, Rumänien, Bulgarien och i alla de tidigare Warszawapaktsstaterna, kanske med undantag av de baltiska staterna.
Ett gemensamt kännetecken är att mycket av detta har drivits på av EU-medel. Enligt NY Times har Orbans närmaste kretsar i Ungern dragit nytta av EU:s pengar, eftersom "han använder europeiska subventioner som ett beskyddarsystem som berikar hans vänner och familj, skyddar hans politiska intressen och straffar hans rivaler". I Balkan Insight gör Tim Gosling en djupdykning i "hur EU-pengar stöder populister" i Tjeckien, Ungern och Slovakien, där "pengarna hjälpte skändliga nätverk att nå toppen av de tjeckiska, ungerska och slovakiska politiska systemen".
Även den ekonomiska avkastningen från alla dessa EU-överföringar är tveksam. Mellan 2014 och 2018 tog Ungern — men även Bulgarien — emot mer i nettoöverföringar från EU än vad deras ekonomi växte med. Vart tog alla dessa pengar vägen? Huruvida dessa överföringar inom EU har bidragit till att fattigare regioner har kommit ikapp är mycket tveksamt, när man tittar på den tillgängliga forskningen. År 2016 drog en studie från Centre for Economic Policy Research (CEPR) till och med slutsatsen att "EU:s strukturfonder [är] negativt korrelerade med regional tillväxt" och "[verkar] inte bidra effektivt till att främja inkomstkonvergens mellan regioner".
Detta gäller alltså inte bara för de "nya" medlemsstater som anslöt sig till EU från och med 2004. Organiserad brottslighet som förskingrar EU-medel på platser som Italien har också dokumenterats i stor utsträckning.
Europaparlamentariker i förnekelse
Naturligtvis är varken den vänskapskorruption som undergräver demokratin, bristen på bevis för att EU-medel faktiskt har hjälpt medlemsländerna eller det nu uppenbara misslyckandet med att peka ut medlemsländer som anses missbruka EU-medel ett skäl för EU-politikerna att ändra kurs. Så sent som denna vecka skrev två ledamöter från EPP och S&D en artikel i EU Observer där de kallade "förslag om nedskärningar" av EU:s utgifter för "uppenbart nonsens" och hänvisade till specifika förslag om "nedskärningar av finansieringen av program som forsknings- och innovationsprogrammet Horisont Europa eller studentutbytesprogrammet Erasmus+".
Lämpligt nog utelämnar parlamentsledamöterna därmed att huvuddelen av EU:s utgifter — som uppgår till hela 1000 miljarder euro över sju år — går till regionala utgifter eller "jordbruksutgifter". Det senare inkluderar ett stöd på 100 miljarder euro till jordbrukare för att minska koldioxidutsläppen, vilket av Europeiska revisionsrätten anses ha haft "liten inverkan på jordbruksutsläppen".
Till och med ett mycket blygsamt förslag från Sverige om att titta på oanvända pengar som slösas runt i EU:s kassakistor för att finansiera 50 miljarder euro extra stöd till Ukraina avvisas av parlamentsledamöterna, som hävdar att "de 'dolda kassorna' är pengar som programmerats för att stödja riktiga människor, företag och organisationer runt om i EU".
Det är uppenbart att parlamentsledamöterna vägrar att titta på vad som egentligen händer med de dyrbara resurserna i EU:s budget, som redan hårt pressade skattebetalare snällt bidrar med, och de är tyvärr representativa för stämningen i Europaparlamentet, som konsekvent kräver ännu mer pengar när Europeiska kommissionen begär extra pengar från EU:s medlemsländer. Denna ganska bisarra inställning hos en institution som ska granska EU:s utgiftsmaskin förändrar inte det faktum att parlamentet har rätt att lägga in sitt veto mot en revidering av EU:s budget, vilket är nödvändigt för att ge Ukraina de extra pengarna.
Vad som borde hända istället är att helt enkelt minska EU-finansieringen för alla EU-medlemsstater, för att undvika diskussioner om dubbelmoral och med tanke på att det är orealistiskt att förvänta sig att suveräna regeringar dömer varandra på ett seriöst sätt, något som just har bevisats av Tyskland och Frankrike som driver på för eftergifter till Orban.
Svåra frågor om Ukraina
Allt detta är fortfarande skilt från frågan om huruvida EU bör överföra extra medel till Ukraina. Ja, landet har gjort vissa framsteg när det gäller korruption, enligt vissa, och ja, Europeiska kommissionen gav grönt ljus för att inleda samtal förra månaden, men vissa reformer väntar fortfarande, som till exempel kravet på att höja det lagliga taket för antalet anställda i Ukrainas nationella antikorruptionsbyrå och ge landets nationella byrå för förebyggande av korruption större befogenheter att verifiera offentliga tjänstemäns tillgångar.
Men mer byråkrati för att bekämpa korruption har historiskt sett inte varit en effektiv strategi. Det som däremot fungerade var vad Georgien gjorde under 2000-talet, under president Mikheil Saakashvili, som lyckades minska korruptionen drastiskt genom att avreglera ekonomin och avveckla det system som underlättade utpressning. Saakasjvili utsågs senare av Ukrainas förre president Porosjenko till guvernör i Odessa-regionen, men han avgick och klagade på att Ukrainas regering fortfarande var alltför korrupt. I dag avtjänar han ett tvivelaktigt fängelsestraff i sitt hemland Georgien, som förra året misslyckades med att få status som EU-kandidat efter att ha återgått till sina gamla metoder, ännu en fråga som EU-ledarna kommer att ta ställning till den här veckan.
För Ukraina hjälper det inte att Kievs borgmästare Vitali Klitschko förra veckan sade till Der Spiegel att Ukraina rör sig mot auktoritärism och därmed kritiserade president Volodymyr Zelenskyj. Han konstaterade:
"Vid någon tidpunkt kommer vi inte längre att skilja oss från Ryssland, där allt beror på en mans infall".
Därmed klagade han också på att han, trots att han var borgmästare i Ukrainas huvudstad, ännu inte pratat med Zelensky sedan den ryska invasionen inleddes. Båda männen har varit oense, men det hela bidrar till de pågående djupa frågorna om hur väst, som uppenbarligen borde stå på Ukrainas sida, ska positionera sig och vad exakt det ska göra och inte göra.
Redan i februari varnade den nederländske experten Rob de Wijk, professor i internationella relationer och säkerhet vid Leiden University och grundare av The Hague Centre for Strategic Studies (HCSS):
"Ukrainas seger är inte längre en självklarhet. [...] Ju värre det går för Ukraina, desto mer sannolikt är det att NATO-länderna kommer att bli allt djupare involverade i kriget. Risken för en direkt konfrontation med Nato ökar också. De tunga vapen som NATO-länderna då behöver begränsar möjligheterna att leverera dem till Ukraina nu."
Det är uppenbart att vapenleveranser har hjälpt Ukraina mycket mer än sanktioner. Med allt mer statistik som visar att EU har fortsatt att köpa kol, gas och olja från Ryssland måste djupgående frågor ställas.
En del av den stora debatten om Ukraina handlar också om huruvida EU:s ledare redan nu bör besluta att inleda anslutningsförhandlingar med Ukraina. Att avvakta ett tag till, i kombination med ökade faktiska leveranser av defensiva vapen, skulle till exempel kunna vara ett alternativ som undviker att sända signalen att väst skulle överge Ukraina.
"Restriktiva åtgärder" i Moldavien
Mindre uppmärksamhet ägnas åt ett annat beslut som EU:s ledare måste fatta, nämligen om man ska inleda anslutningsförhandlingar med Moldavien. Även detta har en geostrategisk dimension, eftersom det har förekommit ständiga rykten om att Ryssland överväger att anfalla landet, som Ryssland ändå delvis redan har ockuperat.
Även här bör djupgående frågor om Moldaviens demokratiska tillstånd ställas.
Ja, landet beviljades status som EU-kandidat i juni 2022, men saker som mediefrihet är fortfarande djupt oroande. Enligt "Reportrar utan gränser" är "stora medier, som TV6, NTV Moldova och Prime TV, i händerna på politiska ledare", och påpekar vidare att licenserna för sex TV-kanaler som anses vara pro-ryska har dragits in sedan december 2022.
Protesterna mot detta, till exempel kampanjen "Stop Media Ban", har hittills inte lett till någon förändring, och i slutet av oktober utvidgades medieförbudet till och med. Enligt en av kampanjdeltagarna, Alexei Lungu, "förbjöds våra kanaler i själva verket för att vi säger ifrån när vår regering har fel. Vi sitter inte tysta när oppositionen vidtar åtgärder för att förbättra livet i samhället. Som journalistyrket kräver presenterar vi alltid alla sidor av historien, men ibland vägrar våra valda ledare att tala med press som de betraktar som "opposition" (...) En undersökning bland den moldaviska befolkningen, "Socio-Political Barometer", visade att 68% av de intervjuade anser att beslutet från kommissionen för exceptionella situationer att dra in licenserna för de sex tv-stationerna är ett missbruk från den nuvarande maktens sida."
Lokalval ägde rum i Moldavien i början av november. Ett tecken på att allt inte står rätt till med den lokala demokratin är att dessa val enligt OSSE var "fredliga och effektiva, men kantades av omfattande restriktiva åtgärder med hänsyn till den nationella säkerheten". En helt ny utveckling från idag är att oppositionspartier lyckades få en appellationsdomstol att ogiltigförklara ett beslut som förbjöd hundratals kandidater från ett påstått pro-ryskt politiskt parti att delta.
Slutsats
När det gäller anslutningen av alla dessa länder är åtminstone den västeuropeiska allmänheten inte övertygad. Enligt en ny opinionsundersökning, beställd av European Council on Foreign Relations (ECFR) i Österrike, Tyskland, Frankrike och Danmark, finns det ingen klar majoritet för något av de nuvarande kandidatländerna, även om det fanns en liten relativ majoritet för anslutning av Ukraina, Moldavien och Montenegro.
För att vara tydlig var frågan om dessa länder "bör kunna ansluta sig" till EU, vilket tydligt innebär att vissa villkor måste uppfyllas. Djävulen ligger verkligen i detaljerna här.
Pieter Cleppe,
chefredaktör för Brussels Report
