I god tradition kom det globala välgörenhetsförbundet Oxfam ut med en rapport i början av World Economic Forum i Davos där man klagade över "växande och extrem ojämlikhet". Där konstaterade man att "världens fem rikaste män har sett sina förmögenheter mer än fördubblas sedan 2020, medan fem miljarder människor under samma period har blivit fattigare".
Ett problem med det: siffrorna går inte ihop. Den svenske forskaren Johan Norberg förklarar att UBS "Global Wealth Report", "som är huvudkällan för Oxfams förmögenhetsberäkningar", visar att "för världen som helhet har dessa årliga förändringar i stort sett utjämnats, vilket gör att den globala ojämlikheten i förmögenhet är tillbaka på den nivå som rådde när pandemin började". Norberg tillägger att "för de flesta ojämlikhetsindikatorer, var [detta] den lägsta nivå som registrerats under detta århundrade."
Att titta på de fem personer som klarade sig bäst under en viss period kommer alltid att ge det intryck som Oxfam vill skapa. På så sätt ignorerar den icke-statliga organisationen, som är besatt av det så kallade "Gini-indexet", en metod för att jämföra ojämlikhet som uppfanns av en italiensk fascist, de 24 rika personer som försvann från Forbes lista efter att ha förlorat 43 miljarder dollar på ett år.
Norberg tillägger att Gini-koefficienten bara har sjunkit sedan 2000, från 92 till 88, och att andelen av den globala förmögenheten för de "1% rikaste" också har sjunkit från 49 till 44,5%. Daniel Waldenström, medförfattare till Global Wealth Report, säger också: "Den globala ojämlikheten i förmögenhet har minskat enligt alla standardmätningar." Sedan 1900 har andelen "1%" av den globala förmögenheten minskat i alla europeiska länder, från 50–70% då till 20–23% 2017. Endast i USA, och i mindre utsträckning i Storbritannien, kan man se en trend mot en ny koncentration av förmögenheter, men även där är det fortfarande i mycket mindre utsträckning än under åren 1900–1950.
Medan det ingenstans fanns så mycket ojämlikhet som i Sovjetunionen, med sin klass av kommunistregimtrogna med alla möjliga privilegier, orsakar den globala kapitalismen tvärtom att ojämlikheten minskar. Om ojämlikhet vore resultatet av särskilda privilegier som regeringar beviljar vissa, skulle det naturligtvis vara rätt att protestera mot det. På så sätt skulle man kunna fördöma den expansiva penningpolitiken i västvärlden under de senaste 40 åren. Den har ju gynnat de rika, för ju mer kapital man har, desto mindre riskabelt blir det att skydda sig mot inflationen genom att köpa hårda tillgångar, som fastigheter, aktier eller guld. Men det är uppenbarligen inte vad Oxfam gör. I sina meddelanden fokuserar Oxfam på grunden för vår nuvarande levnadsstandard: det kapitalistiska systemet, inte på de socialistiska aspekterna av vårt system, såsom expansiv monetär finansiering, som bara är avsedd att finansiera den socialdemokratiska välfärdsstaten.
Desinformation
Det är inte första gången Oxfam kommer med ren desinformation. Även i november, i samband med inledningen av FN:s årliga klimatkonferens "COP28", gick organisationen till attack mot de "superrika". I en rapport beskrev organisationen dem som "ultraförorenare" och tillade i inte särskilt moderata ordalag att de "plundrar och förorenar planeten till den grad att den förstörs och kväver mänskligheten med extrem hetta, översvämningar och torka".
I den rapporten hävdade Oxfam också att den rikaste 1 procenten av världens befolkning "producerade lika mycket koldioxidföroreningar 2019 som de fem miljarder människor som utgör de fattigaste två tredjedelarna av mänskligheten".
Även detta påstående var felaktigt, eftersom Oxfam i sin beräkning inte bara tog hänsyn till de rikaste personernas livsstil, utan också till utsläppen från de företag som de är aktieägare i. Kanske var det mindre saftigt att framställa de miljontals människor som är knutna till dessa företag — aktieägare, personal och vanliga konsumenter — som "plundrare och förorenare".
I allt detta verkar "klimatförändringen" bara vara en förevändning. Om Oxfam verkligen brydde sig om att minska koldioxidutsläppen, i kombination med att upprätthålla vår levnadsstandard, skulle den icke-statliga organisationen vara helt engagerad i kärnkraft. Andra energikällor som inte medför höga koldioxidutsläpp, såsom vind- och solkraft, är trots allt ännu inte tillräckligt tillförlitliga. Men det är inte vad Oxfam gör. År 2022, trots den hotande energikrisen, talade Oxfam Frankrikes generaldirektör Cécile Duflot öppet mot kärnkraft. Tvärtom förespråkade hon "radikala lösningar", med vilket hon menade skatter och regleringar.
Denna typ av centralplanering är inte bara ekonomiskt nonsens, den tjänar inte heller syftet att minska koldioxidutsläppen. Detta är tydligt när vi tittar på Tyskland, som genom att fasa ut kärnkraftverk nu bara är mer beroende av energikällor som släpper ut koldioxid. Så tvärtom behövs det en ny modell som förlitar sig på entreprenörer och innovation för att lösa miljöproblem.
Alternativ
Ett sådant alternativ förespråkas av medlemmar i "Climate & Freedom International Coalition", en grupp akademiker och beslutsfattare som har tagit fram ett utkast till ett internationellt fördrag baserat på förutsättningen att förlita sig på fria marknader för att komma fram till koldioxidneutrala lösningar. Länder som undertecknar ett sådant fördrag, som skulle vara ett alternativ till det kollektivistiska "Parisavtalet", skulle få handelsfördelar om de antar en klimatvänlig frimarknadspolitik.
Ett förslag är att företagare och finansiärer i avtalsländerna via skattebefriade "CoVictory bonds", lån och sparfonder skall stimuleras att investera i "Property, plant, and equipment (PP&E)" – tillgångar som är viktiga för företagen på lång sikt. Syftet är att sänka lånekostnaderna med minst 30 procent, vilket i sin tur uppmuntrar till investeringar i nyare och renare teknik.
Andra förslag är att uppmuntra riktade skattesänkningar (Clean Tax Cuts, CTC), särskilt inom de fyra sektorer som står för 80 procent av växthusgasutsläppen — transport, energi och elektricitet, industri och fastigheter — samt skattesänkningar som syftar till demonopolisering. Det senare innebär att man avskaffar vinstskatter för investerare som köper upp monopolföretag och statligt ägda företag, allt i syfte att uppmuntra till liberalisering av energimarknaden bland fördragsparterna. Ytterligare rekommendationer inkluderar "Game Changer Tax Cuts", som skulle belöna företag som uppnår svåra banbrytande innovationer som eliminerar en stor del av utsläppen av växthusgaser, med 15 års skattebefrielse på sådana vinster.
Sammanfattningsvis går kärnan i denna alternativa modell ut på att helt enkelt upphöra med storskaliga statliga ingripanden inom energisektorn och därmed också avskaffa alla konventionella energisubventioner, för att stimulera miljövänlig innovation. Är Oxfam öppet för ett sådant alternativ? Eller vill man hellre ge efter för sina "degrowth"-instinkter? Tyvärr ser det ut som om det senare är fallet.
Pieter Cleppe,
chefredaktör för Brussels Report
