Vi får inte glömma dem…

Det är klart att vi skall stötta Ukraina. Inte för att det är Ukraina, inte för att Ukraina skulle göra allt rätt och Ryssland allt fel, utan för att Ryssland har startat ett fullskaligt krig mot ett europeiskt land och att det därför ligger i vårt säkerhetspolitiska intresse att göra det. Vi behöver se sammanhanget. Se detta för vad det är. Verkligheten.

För mig är detta ganska enkelt: Ukraina har angripits av sin granne Ryssland och har rätt att försvara sig. På samma sätt som Sverige, Finland, Lettland eller Frankrike har rätt att försvara sig. Visst: Ukraina har brister och Ryssland har inte bara gjort fel saker. Båda länder har sina intressen men Ukrainas är definitivt mest samstämmiga med Sveriges.

Jag har följt kriget sedan ryssarna invaderade Krim 2014 och deras femtekolonnare började ta över delar av östra Ukraina. Jag har satt mig in i konflikten sedan den blev ett fullskaligt krig 2022 och jag har varit på plats framme vid frontlinjen, jag har som civil beskjutits av ryskt artilleri och möjligen även hamnat i krypskyttarnas sikten.

Jag har även sett förödelsen - resultatet av den ryska aggressionen - vid frontlinjen. Väckts av ständiga flyglarm och delat vardag med civila som ständigt plågas av drönare och fientligt artilleri. Jag har besökt specialsjukhus för svårt krigsskadade och lemlästade människor som den ryska aggressionen har deformerat. Jag har varit på krigskyrkogårdarna där tusentals och åter tusentals män och kvinnor som har kämpat för sitt land fick den sista vilan.

Jag tror faktiskt att alla skulle vilja ha fred. Inte minst Ukraina vars folk och territorium slits sönder av ryska vapen. Ukraina startade inte kriget. Men vill vi ha fred till vilket pris som helst? Ukraina vill det i alla fall inte. De har bett oss - vänligt sinnade grannländer - att hjälpa dem att driva ut fienden från deras territorium. Och vi har - självfallet - svarat positivt på denna bön.

Nu har saken ställts på sin spets i och med att USA hotar att dra sig ur. Det är omtumlande men faktiskt - från USA-perspektivet - begripligt. Och för Europa må det vara ett brutalt uppvaknande, men vi behövde detta. Vi måste inse att vi inte kan förlita oss på någon annan för vår egen säkerhet. Så det är bara att börja rusta upp.

Vi gör klokt i att räkna bort USA och ta itu med våra egna säkerhetsfrågor, våra egna problem. USA har annat fokus. Som att hålla koll på att Kina inte blir för dominerande och intar Taiwan eller att se till att radikalerna inom ANC inte förvandlar Sydafrika till ett nytt Zimbabwe.

Ukrainas sak är även vår. Ukrainas krig är även vårt. Ukrainas territorium är däremot Ukrainas, men kan vi hjälpa dem med materiel för att slå tillbaka fienden bör vi göra det. Precis som vi hjälpte Finland under Andra världskriget. Ukraina vill ha fred, men inser också att en fred i nuläget, där ryska styrkor biter sig fast vid stora delar av landet, knappast blir varaktig. Ryssland, som nu är hårt pressat, får några år på sig för återhämtning - sedan har vi samma visa igen.

Ukraina har rätt att försvara sig och rätt att förvänta sig vårt stöd. Precis som Sverige har rätt att försvara sig och rätt att förvänta sig stöd av vänligt sinnade grannar. Om vi bryter den ordningen kommer Europa snart att falla för aggressiva stater som tycker att de har ”historiska rättigheter” litet varstans.

Bilden visar det sönderskjutna regionhuset i den ukrainska hamnstaden Cherson. Halvannan kilometer från det ryska artilleriets positioner vid Dnipros utlopp i Svarta havet. Cherson ligger alldeles invid stridslinjen och är sönderskjutet av fienden. Här lever ändå fortfarande en tredjedel av stadens ursprungliga 300.000 invånare. Vi får inte glömma dem.

Christopher Jarnvall