Europeiska unionen befinner sig vid ett vägskäl. Under Ursula von der Leyens ledning fortsätter EU:s överreglering av miljöfrågor och digitala frågor att väcka oro i hela Europa, och Mario Draghis rapport är bara det senaste exemplet. Industriell nedgång, ett växande missnöje med klimatpolitiken och en strävan efter centralisering signalerar en framtid full av utmaningar.
Trots Mario Draghis varning om att "med den här lagstiftningen dödar vi våra företag" verkar von der Leyen inte ha lärt sig mycket av det missnöje som allmänheten visade i valet i juni, när man tittar på portföljfördelningen för hennes nya EU-kommission. Utnämningen av personer som Stéphane Séjourné, Teresa Ribera och Christophe Hansen till nya EU-kommissionärer förstärker bara känslan av att kommissionen driver på för en ekonomiskt ohållbar politik. Den mest oroande utvecklingen är dock att hon lyckades avvisa Frankrikes nominering av Thierry Breton för en andra mandatperiod. Detta är verkligen ett tecken på den överdrivna centraliseringen av makten i EU.
Thierry Bretons fall
Bretons plötsliga avgång i måndags markerar ett viktigt ögonblick i den pågående maktkonsolideringen under von der Leyen. Den franske kommissionären avgick efter att ha anklagat von der Leyen för att ha ingått ett avtal med Frankrikes president Macron om att avsätta honom i utbyte mot en mer inflytelserik roll för Frankrike i framtiden.
Breton hade tidigare under året skapat rubriker genom att varna Elon Musk, ägare av Twitter X, för att förstärka skadligt innehåll i EU under Musks planerade intervju med Donald Trump. Hans avgång hade dock mindre att göra med hans fientliga inställning till yttrandefrihet, som von der Leyen delar, och mer med hans ansträngda relation till von der Leyen. Den franske journalisten Jean Quatremer har påpekat att Bretons offentliga kritik av von der Leyens ledarskap hade skapat betydande spänningar mellan de två.
Breton var inte den enda kommissionären som utmanade von der Leyens centralisering av makten, men han var en av de mest frispråkiga. Hans motstånd mot von der Leyens försök att utse Markus Pieper till "EU:s sändebud för små och medelstora företag" var bara ett exempel på friktionen. Denna position, som tidigare varit en hedersbefattning, omvandlades till en välbetald roll, något som Breton var noga med att avslöja. Hans sammandrabbningar med von der Leyen, i kombination med hans allt sämre relation med amerikanska big tech-företag, ledde till slut till hans avgång.
von der Leyens förmåga att övertyga Frankrike om att avsätta Breton visar på den ökande makt som Europeiska kommissionens ordförande har. Det står i kontrast till slutet av 1990-talet, då Jacques Santer misslyckades med att övertyga den franska kommissionären Edith Cresson att avgå, trots att hon var inblandad i en korruptionsskandal.
Denna växande centralisering av makten under von der Leyen har inte kommit utan kritik. Personer som Breton, och andra, har öppet motsatt sig hennes styrelsestil. Men nu när hennes andra mandatperiod inleds står det klart att von der Leyen är fast besluten att hålla fast vid sin kurs, även om hon möter motstånd från allmänheten och politiker. Det syns också i hennes portföljfördelning för de nominerade EU-kommissionärerna.
Allt är som vanligt med den "gröna överenskommelsen"
Teresa Riberas utnämning till EU:s konkurrenskommissionär, med ansvar även för klimatpolitiken, är kanske den mest alarmerande utnämningen. Det enda hon inte bryr sig om är att undvika statligt stöd, vilket framgår av de miljardsubventioner för "grön vätgas" som den spanska regeringen har delat ut, utan att ta hänsyn till Europeiska revisionsrättens kritiska rapport om ett sådant tillvägagångssätt.
Ribera, en spansk socialist med en lång historia av att främja klimatpolitik som många ser som ekonomiskt skadlig, kommer också att ansvara för portföljen "ren, rättvis och konkurrenskraftig omställning". Hennes motstånd mot kärnenergi, en beprövad energikälla som kan kombinera levnadsstandard med minskade koldioxidutsläpp, är särskilt oroande.
Ribera är inte ensam om sin kärnkraftskritiska hållning. Dan Jørgensen från Danmark, en annan nyckelspelare i kommissionens energipolitik, delar hennes motstånd. Under hans tid i Danmark genomfördes kostsamma och i slutändan misslyckade energiprojekt, som "energiöarna".
Enligt uppgift har klimataktivister och lobbyn för förnybar energi tolkat von der Leyens beslut att göra Ribera, Jørgensen och den nederländska EU-kommissionären Wopke Hoekstra ansvariga för klimat- och energipolitiken som ett tecken på kontinuitet med den "gröna given", även om den termen nu har skrotats från EU-kommissionärernas titlar eftersom den har blivit så giftig.
Oro för handeln
En annan oroväckande person är luxemburgaren Christophe Hansen, som utsetts till EU:s nya jordbrukskommissionär. Som tidigare föredragande för EU:s avskogningsdirektiv är han ansvarig för ett direktiv som har lett till betydande friktion i den internationella handeln, särskilt med viktiga exportörer av palmolja, som Malaysia och Indonesien, där många småbrukare skulle drabbas av EU:s nya byråkratiska krav, detta trots att 93 procent av palmoljeimporten till Europa för närvarande är hållbar. EU:s vägran att erkänna deras standarder för avskogning, som enligt icke-statliga organisationer har varit effektiva när det gäller att minska skogsförlusten, har lett till att handelssamtalen har gått i stå. Storbritannien har däremot anammat dessa standarder och visar därmed prov på en mer pragmatisk inställning.
Direktivets konsekvenser har nu också fått Tyskland och andra EU-länder, tillsammans med USA och Brasilien, att begära att implementeringen av direktivet skjuts upp. Hansens roll i detta väcker djupa frågor om det är rätt att tilldela honom ett nytt, kraftfullt jobb.
Mer EU-skuld?
Till listan över oroande personer kan läggas Andrius Kubilius, Litauens nominerade försvarskommissionär. Kubilius, som redan kallats "EU:s första försvarschef" av Bloomberg, har inte förlorat någon tid på att förespråka mer gemensam europeisk skuldutgivning för att finansiera en massiv försvarsbudget på 500 miljarder euro. Om det skulle visa sig vara politiskt ogenomförbart har han också föreslagit att man ska ta till medel från EU:s återhämtningsprogram Covid eller euroområdets räddningsfond.
På samma sätt stöder den nominerade franska kommissionären Stéphane Séjourné, en nära allierad till Frankrikes president Macron, EU:s centralisering och har röstat för EU-skatter, straffande klimatreglering och klimattullar. Han stödde också EU:s ökända de facto-förbud mot förbränningsmotorn, som nu fungerar som en symbol för Europas självförvållade industriella nedgång. Som EU-kommissionär kommer Séjourné nu att ansvara för "välstånd" och "industriell strategi".
Allt detta är talande för EU:s tillstånd. En EU-diplomat kommenterade von der Leyens fördelning av portföljer och förklarade att "om man tittar på vilka som är ansvariga för generaldirektoraten [generaldirektoraten, en Brysselversion av de nationella ministerierna] är det alla von der Leyens betrodda män." I teorin kan både Europaparlamentet och EU:s medlemsländer fortfarande reda ut det hela, men det är osannolikt att de kommer att göra det.
Pieter Cleppe,
Chefredaktör Brussels Report
