Avgången för EU:s "klimatkommissionär" Frans Timmermans, som hoppas göra bra ifrån sig i det kommande nederländska valet, kan mycket väl bli ett avgörande ögonblick. Timmermans är mer än någon annan ansiktet utåt för EU:s strävan efter allt mer ingripande regler för att bekämpa klimatförändringarna.
Det är intressant att samma EU-kommission som är så angelägen om att införa enorma ekonomiska kostnader för att minska koldioxidutsläppen är mindre än entusiastisk över att anamma kärnkraft, som är den enda energikälla som kan förena lägre koldioxidutsläpp och bibehållen levnadsstandard, med tanke på de allmänt dokumenterade bristerna hos vind- och solkraft. I mars kallade EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen kärnkraften för icke "strategisk" för EU:s utfasning av fossila bränslen.
Det bör noteras att EU-kommissionen genom att inta denna hållning bryter mot Euratomfördraget, som kräver att den främjar kärnkraft. Trots allt detta har den "kärnkraftsallians" av kärnkraftsvänliga EU-länder som leds av Frankrike nyligen nått en framgång, eftersom Europaparlamentet avvisade en motion om att motsätta sig införandet av kärnkraft och gas som miljömässigt hållbara ekonomiska aktiviteter.
Den österrikiske akademikern Ralph Schoellhammer dokumenterar hur "det finns en Europatäckande press mot nollnätet" och visar hur den tyska regeringen, med de gröna på nyckelpositioner, nu tvingas godkänna nya gaseldade kraftverk. Intressant nog är det enda sättet att få EU att godkänna de nödvändiga subventionerna för investerare att framställa dessa som nödvändiga om vind- och solkraft inte skulle räcka till.
Det skulle vara pinsamt för den tyska regeringen att göra detta, eftersom den har hävdat att detta inte borde vara något problem ens i kombination med stängningen av Tysklands sista kärnkraftverk, som fortfarande var fullt funktionsdugliga. Primärt är det naturligtvis löjligt att skattebetalarna måste finansiera subventioner på grund av regeringens avsiktliga politik att stänga kärnkraftverk. Intressant nog fattades detta beslut av en regering ledd av Angela Merkel, som vände kärnkraften ryggen efter hysterin kring Fukushima-katastrofen i Japan.
Ekonomisk gravitation
Japan satsar nu allt på kärnkraft igen, vilket speglar en kärnkraftsrenässans som också är tydlig i USA. Detta är logiskt. Som den välkände brittiske miljöaktivisten George Monbiot skrev redan vid tiden för katastrofen:
"Fukushima fick mig att sluta oroa mig och älska kärnkraft. (...) Ett gammalt skitverk med otillräckliga säkerhetsanordningar drabbades av en enorm jordbävning och en enorm tsunami. Elförsörjningen bröts och kylsystemet slogs ut. Reaktorerna började explodera och smälta ner. Katastrofen avslöjade ett välbekant arv av dålig design och hörnbesparingar. Ändå har, såvitt vi vet, ingen ännu fått en dödlig dos av strålning."
Denna uppfattning har bekräftats. Fram till idag har endast 1 bekräftad cancerdöd tillskrivits strålningsexponering av regeringen i kompensationssyfte, efter yttranden från en panel av radiologer och andra experter. När man tittar på "dödstal per enhet elproduktion" är kärnkraft till och med säkrare än vindkraft, och bara något mindre säker än den säkraste energikällan, solenergi.
Protest från väljarna
Förutom att det ekonomiska allvaret tvingar politikerna att vända om när det gäller radikal klimatpolitik och energiexperiment, spelar även väljarnas protester en roll. Det nederländska bondepartiets massiva seger i provinsvalet tidigare i år har nu också indirekt lett till att koalitionsregeringen med premiärminister Mark Rutte, som till och med lämnar den nederländska politiken, har kollapsat.
I centrum för detta stod en proteströrelse av jordbrukare mot kväverestriktioner som införts av EU. Medan nationell politik har "guldpläterat" dessa EU-krav, är den enda hållbara lösningen att antingen urvattna EU-kraven eller alternativt tillåta medlemsländerna att ändra markområden som de har utsett till känsliga naturreservat, något som EU:s rättsliga maskineri har hindrat fram till nu.
Även i grannlandet Belgien orsakar detta stor politisk uppståndelse, eftersom jordbrukarna har lyckats övertyga den kristdemokratiska koalitionspartnern i den flamländska regionala regeringen att stödja dem, så vid någon tidpunkt kan detta mycket väl hamna på EU:s politiska nivå, oavsett om eurokraterna gillar det eller inte.
Dessutom finns det en intressant utveckling på andra sidan kanalen, i Storbritannien, där politikerna har börjat avvika från EU:s samförstånd om klimatförändringspolitiken. I juli led det regerande konservativa partiet ett stort nederlag i fyllnadsvalen, men tack vare lokala protester mot den förhatliga utvidgningen av så kallade "lågutsläppszoner" lyckades man åtminstone behålla en viktig plats – i Uxbridge, som tidigare var Boris Johnsons hemort. Budskapet verkar ha gått fram till det konservativa partiets ledning, som har kämpat med usla opinionssiffror ett tag nu, och plötsligt gör den brittiska regeringen utspel om att överge sin politik att fasa ut bensinbilar till 2030.
Detta följde på att Jacob Rees-Mogg, den tidigare näringsministern och en annan Tory-kritiker av nettonollmål, förklarade att lärdomen från Uxbridge var att "miljövänlig politik med höga kostnader inte är populär" och uppmanade partiet att fördröja utfasningen av nya bensin- och dieselfordon. Men även Labourpartiet har nyligen bytt fot, då dess ledare Keir Starmer, som allmänt förväntas bli Storbritanniens nya premiärminister, förklarade att "jag hatar trädkramare". Han är enligt uppgift missnöjd med sitt partis "miljökrigare", eftersom han har fått mycket kritik, både inom sitt parti och från fackföreningar, för Labours planer på att förbjuda ny olje- och naturgasprospektering i Nordsjön.
I en viktig fråga har Storbritannien redan avvikit väsentligt från EU:s miljöpolitiska samförstånd. När det gäller avskogning erkänner Storbritannien helt enkelt sina handelspartners standarder, i motsats till EU, som just beslutat att införa en massa ny byråkrati för till exempel indonesiska och malaysiska exportörer av palmolja i namn av kampen mot avskogning. Detta trots att de redan har vidtagit många åtgärder för att motverka denna trend med inhemska certifieringssystem som Malaysia Sustainable Palm Oil (MSPO) Board. Detta tillvägagångssätt har haft positiva effekter, eftersom förlusten av primärskog i Malaysia minskade med nästan 70 % mellan 2014 och 2020, enligt Global Forest Watch.
På grund av sin liberala inställning och i utbyte mot att skrota importtullarna för palmolja till noll, fick Storbritannien tillträde till det nya handelsavtalet CPTPP för Stillahavsområdet. Samtidigt frös EU:s handelssamtal med Sydostasien i juni på grund av sin rigida hållning, och relationen är fortfarande spänd.
En alleuropeisk sinnesförändring
Det uppstår en allt större klyfta mellan den tyska regeringskoalitionen, där de gröna har viktiga maktpositioner, och den allmänna opinionen. Under de senaste två åren har stödet för klimat- och miljörörelsen faktiskt minskat med 50 procent i Tyskland. De som uppgav att denna rörelse "i princip har mitt stöd" minskade från 68 procent 2021 till 34 procent 2023.
En nyckelfaktor är utan tvekan de åtgärder som klimataktivistgrupper som "Just Stop Oil" har vidtagit över hela Europa, vars vägspärrar har hindrat människor från att åka till sjukhuset, och inte precis har stöttat deras sak i allmänhetens ögon. På något sätt tar det aldrig lång tid för den här typen av grupper att överge normala, demokratiskt legitima former av politiska kampanjer.
Tydliga politiska förändringar är nu synliga i flera europeiska länder. Medan de tyska gröna har lyckats blockera en radikal avvikelse från det nuvarande samförståndet, satsar Sverige nu fullt ut på kärnkraft, en omsvängning av 40 års politik, samtidigt som man sänker sina mål för minskning av fossila bränslen.
I Belgien har regeringen just slutit ett avtal med den franska ägaren av de belgiska kärnkraftsreaktorerna om att åtminstone hålla några av dem igång i ytterligare några år. De gröna sitter i regeringen, men de tvingades acceptera detta. Även Italien tittar återigen på kärnkraft, medan ett helt nytt kärnkraftverk i Finland öppnades tidigare i år, och ny kärnkraftskapacitet tillkännagavs i Tjeckien, Nederländerna och Frankrike.
Polens ministerium för klimat och miljö har just fattat ett principbeslut om att bygga ett kärnkraftverk. Landet gör också hårt motstånd mot EU:s nya klimatpolitik och har till och med utmanat EU:s utfasning av förbränningsmotorer 2035 i EG-domstolen.
Dessutom möter EU:s nyligen föreslagna obligatoriska renoveringsmål ökat motstånd från medlemsländerna, där Italien är en av de hårdaste motståndarna, eftersom 60 procent av landets byggnadsbestånd kan komma att påverkas. En diplomat har kallat denna ambition "galen och utom räckhåll för de flesta" EU-länder.
Sist men inte minst, i Europaparlamentet rasar Europeiska folkpartiet (EPP), som är den största fraktionen, mot några av EU:s nyligen föreslagna miljöbestämmelser, efter att ha övergett sitt tidigare fullständiga stöd för den "europeiska gröna given". Det är tydligt att nästa års val till Europaparlamentet redan har en inverkan på politiken. Resultaten kan ytterligare undergräva det nuvarande klimatpolitiska samförståndet.
Pieter Cleppe,
Redaktör, Brussels Report (brusselsreport.eu)
