Nyligen lyckades Europeiska frihandelssammanslutningen (Efta), en grupp länder där Schweiz, Liechtenstein, Norge och Island ingår, sluta ett handelsavtal med Indien värt 100 miljarder US-dollar. Det visar att små, smidiga ekonomier fortfarande är framtiden. Om man däremot tittar på EU:s resultat när det gäller att öppna upp den internationella handeln under de senaste fem åren ser man att EU-kommissionen under ledning av Ursula von der Leyen inte har lyckats särskilt bra. Detta trots att det borde vara EU:s kärnverksamhet att öppna upp handeln: både inom Europa och mellan EU och resten av världen.
Framför allt misslyckades EU med att sluta ett handelsavtal med det latinamerikanska handelsblocket Mercosur. Detta berodde delvis på fransk protektionism, men också på EU:s plötsliga krav på att lägga till en bilaga om "hållbarhet" i avtalet, vilket uppfattades som att EU påtvingade sin handelspartner en meny med specifika politiska val. Tilltaget togs inte väl emot av Mercosurs regeringar, som var särskilt motståndare till EU:s nya lagstiftning om avskogning, som innebär att EU:s normer införs i resten av världen.
EU:s strategi att instrumentalisera handeln för att exportera specifika politiska val försvårade redan förra året handelsrelationerna med Sydostasien, då de palmoljeexporterande länderna Malaysia och Indonesien beslutade att frysa handelssamtalen med EU på grund av EU:s vägran att erkänna deras standarder för att förhindra avskogning, trots att icke-statliga organisationer som World Resources Institute har lovordat Malaysias framgångar med att minska avskogningen.
Storbritanniens mer förnuftiga och flexibla strategi, som innebar att man helt enkelt erkände de framgångsrika sydostasiatiska avskogningsstandarderna som likvärdiga, har tvärtom bidragit till att landet har fått tillträde till handelsavtalet CPTPP (Trans-Pacific Trade Agreement). Detta handelsavtal omfattar länder som står för 15 procent av den globala BNP:n. När det gäller att sluta handelsavtal är Storbritannien långt ifrån den mest framgångsrika aktören. Trots sina ansträngningar att sluta ett handelsavtal med Indien har detta ännu inte materialiserats.
EU:s förhandlingar med Australien om ett frihandelsavtal ledde också till en liknande besvikelse, eftersom landets ledning valde att avbryta samtalen på grund av EU:s införande av kvoter för nöt- och fårkött. "EU:s arrogans dödade avtalet", kommenterade en diplomat från ett tredje land.
Philippe De Baere, managing partner och handelsexpert på advokatbyrån Van Bael and Bellis, är inte särskilt förtjust i von der Leyens meriter på handelsområdet. Han säger: "Alla har försökt att överbelasta handelsavtalen med icke-handelsrelaterade mål. (...) Detta har dödat gåsen som lägger guldägget."
Bortsett från skilsmässoavtalet med Storbritannien, som var en absolut nödvändighet, är en blygsam framgång under de senaste fem åren hur EU slöt ett handelsavtal med Nya Zeeland. Detta är dock en relativt liten framgång, eftersom landets bilaterala handel med varor med EU endast var värd 7,8 miljarder euro 2021, vilket motsvarar endast 0,2 procent av EU:s totala handel.
Dessutom enades EU och Schweiz nyligen om att återuppta förhandlingarna. Men i slutändan fortsätter EU att kräva att dess egen högsta domstol, EU-domstolen, ska fungera som skiljedomare i förhållandet, även om man försöker dölja detta genom att se till att det bara är indirekt. Tidigare har schweizarna i slutändan alltid avvisat detta, även när den schweiziska diplomatin har försökt sälja in det. Så även här kan EU i slutändan återigen misslyckas med att få till stånd en uppgörelse.
Klimatprotektionism
Förutom att von der Leyen misslyckas med att sluta nya handelsavtal undermineras även befintliga handelsflöden. En viktig anledning till detta är EU:s nya klimattull, kallad CBAM eller Carbon Border Adjustment Mechanism, som innebär att EU inför tullar på länder som inte är övertygade om att de ska kopiera EU:s straffande klimatpolitik. Klimattariffen ifrågasätts för närvarande av Indien på WTO-nivå och har redan kritiserats av många afrikanska länder, eftersom den beräknas medföra en årlig kostnad på hela 25 miljarder US-dollar för deras ekonomier.
Allt detta sker samtidigt som en alternativ modell, som föreslagits av forskare från "Climate & Freedom International Coalition", också skulle kunna vara ett alternativ för EU. Detta skulle innebära att man sluter ett internationellt fördrag varigenom länder som ratificerar det skulle åtnjuta handelsfördelar som är beroende av att de antar en klimatvänlig politik för en fri marknad. Förslag på detta är bland annat att uppmuntra riktade skattesänkningar ("Clean Tax Cuts"), särskilt inom de fyra sektorer som står för 80 procent av utsläppen av växthusgaser - transport, energi och el, industri och fastigheter - och skattesänkningar som syftar till demonopolisering.
Man har också uppmuntrat investeringar genom skattebefriade "CoVictory bonds" för att göra långsiktiga investeringar i "Property, plant and equipment (PP&E)", för att minska lånekostnaderna med minst 30% och stimulera till mer innovation.
Allt detta skulle ligga i linje med forskningsresultat som visar att de friaste ekonomierna är de renaste och att konkurrens i sig påskyndar utfasningen av fossila bränslen. En studie som jämförde konkurrensutsatta och monopolistiska kraftmarknader i USA visade till exempel att konkurrensutsatta kraftmarknader minskar koldioxidutsläppen 66 procent snabbare än icke-konkurrensutsatta kraftmarknader.
Pågående handelspolitiska spänningar med Kina och USA
Det som är mest oroande är att handelsrelationerna mellan EU och de två andra stora handelsaktörerna, Kina och USA, är fortsatt spända. När det gäller Kina närmar sig nu EU-kommissionen möjligheten att införa extra tullar på kinesiska elfordon som importeras till EU, efter att ha meddelat att man har funnit "tillräckliga bevis" för att importen av nya batteridrivna elfordon från Kina har subventionerats genom direkta överföringar av medel, skattelättnader eller offentligt tillhandahållande av varor eller tjänster under marknadspris.
Det finns ett visst motstånd mot detta i EU. Chefen för Mercedes-Benz, Ola Källenius, har uppmanat EU att "inte höja" tullarna på kinesisk import av elfordon, och säger att "kinesiska företag som vill exportera till Europa" är en "naturlig utveckling av konkurrensen och den måste mötas med bättre produkter, bättre teknik, mer flexibilitet", och tillägger "det är marknadsekonomin. Låt konkurrensen ta ut sin rätt." De franska biltillverkarna vill dock att EU ska införa fler hinder.
Även när det gäller förbindelserna med Förenta staterna kvarstår spänningar som går tillbaka till Donald Trumps ordförandeskap. Ja, i slutet av förra året enades EU och USA om att upphäva USA:s tullar på EU:s stål- och aluminiumprodukter fram till mars 2025, i utbyte mot att EU avstod från att återinföra motåtgärder. Alla typer av regleringar och konkurrenspolitiska åtgärder från EU:s sida mot amerikanska "big tech"-företag, med en massiv EU-bot på 1,8 miljarder euro för Apple som det senaste exemplet, gör dock USA mycket nervöst. Joe Bidens administration har hittills hållit igen, men det är osannolikt att detta kommer att tolereras av en ny Trumpadministration.
Förra året misslyckades EU också med att sluta ett kritiskt mineralavtal med USA som skulle ha gett tillgång till skattelättnader enligt den amerikanska protektionistiska "Inflation Reduction Act". Oroväckande nog skylls detta på Ursula von der Leyens team. Medan EU-kommissionens handelsavdelning bara insisterade på att alla avtal måste upprätthålla globala handelsregler, gick von der Leyens team mycket längre, förklarade en europeisk diplomat: "I sitt fokus på att vara en geopolitisk aktör och bedriva realpolitik verkar den politiska delen av kommissionen ha glömt bort att handelspolitik är mycket konkret och berör mycket känsliga frågor av nationellt intresse för medlemsländerna. (...) "Särskilt i fråga om USA kom kommissionsordförandens geopolitiska ambitioner i vägen för de avtal som skulle ha varit möjliga."
Den senaste tidens utveckling ger kanske anledning till visst hopp. Under ett besök i USA i början av mars drev den tyske ekonomiministern Robert Habeck på för ett "mini-frihandelsavtal" för vissa tekniska produkter mellan EU och USA, och nämnde därmed industrivaror, batterier, halvledare och kritiska råvaror.
Slutsats
Den handelspolitiska meritlistan för Ursula von der Leyens kommission är allt annat än imponerande, från misslyckande med att sluta nya handelsavtal över underminering av befintliga handelsflöden till förvärrade handelsspänningar med de två andra handelsbjässarna, USA och Kina. Om allt detta innebär att Ursula von der Leyen inte kommer att få en andra mandatperiod är naturligtvis en helt annan historia. I Bryssel är ett misslyckande inte precis en anledning till att inte bli belönad.
Pieter Cleppe,
Chefredaktör Brussels Report
