Ledare: Brottsbekämpningen fortsatt tafatt

Ännu skönjas egentligen inget riktigt paradigmskifte i den svenska brottsbekämpningen, trots flera partiers löften. Svenskarna blev lovade omtag i kriminalpolitiken, men det som hittills har levererats lämnar väldigt mycket att önska, för den som på allvar vill återställa ordningen i Sverige.

Förenklat finns det två typer av tillvägagångssätt i samhällsförvaltningen: mjuka och hårda metoder. När det gäller den svenska brottsbekämpningen måste de första avskaffas, och de sista måste få inta dagordningen — men med stor omsorg och försiktighet. Samhällsdebatten brister på båda områdena.

Mer pengar i det svarta socialtjänsthålet

Det är ett dåligt tecken att mjuka, icke-repressiva åtgärder mot invandrargängen har upplevt något av en renässans i Debattsverige. Skolor, fritidsgårdar, och soc-tanter har vunnit mycket gehör, även utanför den vänstermedia och de vänsterpartier som försökt sälja dessa institutioner som lösningar i flera årtionden. Även i Tidöregeringens senaste satsning ingår “tidigare och tydligare insatser för att förebygga” ungdomsbrottslighet, eller en “historisk satsning på socialtjänsten”, som justitieutskottets Martin Melin (L) beskrev det på en presskonferens.

Som om staten inte har nog med redundanta organisationer, kommittéer, och råd, som inte leder till något annat än en löneförhöjning för någon byråkrat.

Vanligtvis hade högern skrattat åt förslag som dessa, men nu samlas större delen av samhället kring att samma sociala insatser som redan använts i Sverige i decennier, och varit till vida åtlöje för sin ineffektivitet, ska få ännu en chans.

Dagens Nyheter väljer att lyfta polismästaren Carin Götblad, enligt tidningen “Polisens grand old lady”, och marknadsför henne som någon slags nytänkare, som “sätter ner foten mot unga på glid”.

Hennes revolutionära idé? Att soc-tanter ska prata med unga invandrarkillar som bedöms befinna sig i riskzonen för att bli kriminella. Och nu ska polisen upprätta “råd” för att koordinera just detta arbete över hela landet. Som om Sverige aldrig har gjort detta tidigare, och som om staten inte har nog med redundanta organisationer, kommittéer, och råd, som inte leder till något annat än en löneförhöjning för någon byråkrat.

De högsta prestationerna i effektivt tänkande kommer från de som menar att dessa utdömda lösningar bör förpassas. I en sedermera kontroversiell ledare på Riks sa Richard Sörman att Sverige domineras för mycket av kvinnligt tänkande, och att avsaknaden av manliga förebilder och motkrafter är vad som göder kriminella tendenser hos unga invandrare. De som står i polemik med det svenska, feminiserade samhället, där ingen någonsin sätter hårt mot hårt — åtminstone inte på något sätt där det gör skillnad.

Tidevarvet av den svenska kvinnliga socionomen som hävdar sig förstå sig på kriminella tonårspojkar med bakgrund i Afrika eller Mellanöstern måste få ett slut.

Här måste man nog stämma in. Det är tack vare detta institutionella tänkande man får Sis-hem som fungerar som mötesplatser för kriminella, och där intagna erbjuds möjligheten att klättra på den karriärkriminella stegen. Det mjuka, rehabiliterande Sverige skapar nya brottslingar inom sina väggar. Sedan flyr de intagna under skrattretande former från Sis-hemmen, i stort sett outmanade, som om staten vore rädd för sitt egna våldsmonopol.

Se också: Ännu en Sis-rymning – Gängbrottsling flydde på vägen till skolan

Samhällets förhållningssätt till kriminalitet kan inte fortsatt få styras av dessa människor. Tidevarvet av den svenska kvinnliga socionomen som hävdar sig förstå sig på kriminella tonårspojkar med bakgrund i Afrika eller Mellanöstern måste få ett slut.

Sverige blir en mångkulturell polisstat

Utöver den kontraproduktiva socialpolitiken satsar regeringen stort på vissa former av hårda metoder — men med inspiration från fel ställen.

Man har lovat att förenkla för massövervakning i Sverige, bland annat med en femdubbling av antalet kameror på allmän plats i Sverige. Man har även låtit sig förföras av teknokratiska metoder som AI-baserad ansiktsigenkänningsteknologi. Till detta hör också regeringens blixtsnabbt införda befogenhet för polisen att avlyssna personer utan formell misstanke. Har andra länder som blivit ökända för sina övervakningsregimer, som Storbritannien, mildare kriminalitetsproblem än Sverige?

Knappast. Det intuitiva antagandet att brottslighet förflyttar sig till andra arenor när den stöter på motstånd bör göras sig påmind, och detta är redan ett faktum i dagens Sverige.

Vanliga svenskar förtjänar inte att behandlas som undersåtar som ska tåla varenda statlig integritetskränkning, som om Sverige vore en provins av Kina.

Till exempel har Sveriges invandrargäng redan gjort övergången till mer sofistikerade former av brottslighet än den som äger rum på gatan. De kriminella inkomsterna från ekonomisk brottslighet inom bland annat den entreprenöriella välfärdssektorn är nu dubbelt så stora som den från narkotikahandeln, bedömer Ekobrottsmyndigheten. Den svarta handeln med metallskrot är också ett nyligen uppmärksammat nytt gängterritorium.

I ljuset av detta är många av regeringens faktiskt nya grepp i brottsbekämpningen verkningslösa, och bara vidare steg mot den dystopiska polisstat som mångkulturens kritiker länge varnat för. Vanliga svenskar förtjänar inte att behandlas som undersåtar som ska tåla varenda statlig integritetskränkning, som om Sverige vore en provins av Kina.

Skräckexemplen där massövervakning används mot kritiker av status quo finns inte bara i Kina, utan också i Europa; i Tyskland använder myndigheterna sina vidsträckta befogenheter för att spionera på nationalistpartiet AfD, och folk som uttrycker misshagliga åsikter på internet blir gripna i razzior. Särskilt Sverigedemokrater och andra systemkritiker, som länge utmålats som hot mot samhället av etablerade intressen, bör vara försiktiga med att ge staten godtyckliga medel som kan användas mot dem och andra motståndare i framtiden.

Rättsstatliga principer om proportionalitet har ett syfte i ett demokratiskt samhälle. Även i ett åter homogeniserat Sverige riskerar den mångkulturella polisstatens verktyg att bestå.

Dags för återvandring

Svenskar ska inte behöva offra sina fri- och rättigheter för det importerade invandrarvåldets skull. Istället för en svällande, meningslös kår av socialarbetare, massövervakning, och godtyckliga avlyssningar borde Tidöregeringen satsa helhjärtat på att få ut förbrytarna ur vårt land, vare sig det är genom en massiv frivillig återvandring eller genom utvisningar efter begångna brott. Det vore ett paradigmskifte värt namnet.

Med allt som regeringen är beredd att göra borde det vara relativt enkelt att genomföra. Bara man har viljan.

Elias Norgren,
Redaktör Nyhetsbyrån