Ledare: Nato är inte värt det

Det är inte långt kvar till det beryktade Nato-toppmötet i Vilnius äger rum, där det var meningen att alla svenskar skulle hurra för att våra politiker skulle få en chans att skåla i champagne med den så kallade fria världens högsta beslutsfattare. För tillfället ser dock Sveriges roll ut att bli mer begränsad än vad Nato-ivrare hade hoppats på, då den eviga konflikten med Natos efter USA största vapenmakt Turkiet ännu pågår.

"Nato-frågan är belagd med sådan prestige att de demokratiska ideal som det offentliga Sverige i övrigt påstår sig stå upp för får stå tillbaka både i retoriken och i praktiken."

Den utdragna processen är en komedi och en lättnad för de som anser att Nato vore Sverige till ondo, inklusive undertecknad. På ett ironiskt sätt har den islamiska republikens president Recep Tayyip Erdoğan blivit en bättre bromskloss mot globalismen i Sverige än vad Sverigedemokraterna någonsin varit.

En ansvarstagande politikerkår hade efter de förödmjukande turerna med Turkiet lagt Nato-processen på is. En ännu mer klarsynt politikerkår hade aldrig ens sökt till Nato till att börja med, men det ämnet kan återkommas till senare.

Den mycket obehagliga dimensionen av regeringens fortsatta uppvaktande av Turkiet är att det muslimska landet fortsatt kräver av Sverige att den grundlagsstadgade yttrandefriheten begränsas för att stävja kritiker av islam, såväl som pro-kurdiska demonstrationer. Motståndet från svenska staten har varit i bästa fall tvetydigt, i värsta fall helt avsaknat. Nato-frågan är belagd med sådan prestige att de demokratiska ideal som det offentliga Sverige i övrigt påstår sig stå upp för får stå tillbaka både i retoriken och i praktiken.

"Det skapar förutsättningar för polisen eller politiker att hämma även andra politiskt känsliga sammankomster i framtiden."

Polisen hävdar att de fick order av regeringen, både den förra S-ledda, samt den nuvarande så kallade konservativa, att stoppa fullt lagliga islamkritiska demonstrationer. Man kan spekulera om det var på grund av förortsbuset som har en tendens att uppstå i efterhand, eller om det var på grund av Nato-ansökan. Eftersom ordern påstås ha kommit från politiker är det sistnämnda mycket mer sannolikt.

Både politiker och polischefer förnekar naturligtvis att de gett några sådana order. Oavsett var skulden ligger, så har Nato-spelet lett till att svenskars yttrandefrihet utmanas genom de inskränkningar som ändå har skett. Detta kommer inte bara få konsekvenser för bångstyriga islamkritiker, utan det skapar förutsättningar för polisen eller politiker att hämma även andra politiskt känsliga sammankomster i framtiden.

"Att tro att säkerheten för Sverige har förändrats av något annat än våra regeringars ogenomtänkta beteende är att helt missa bilden."

Nato är inte värt priset. Utöver yttrandefriheten och en fortsatt inställsamhet mot Turkiet, så ingår i priset även att vi ska underhålla Nato-militärbaser och på sikt även amerikanska kärnvapen i Sverige. Och allt detta för att tillfredsställa den inslagna internationalistiska linjen som är förhärskande inom svensk politik.

Något annat än prestige och ett fullföljande av ett politiskt program är det nämligen inte frågan om. Inte ens i den givna kontexten av kriget i Ukraina framstår den utrikes hotbilden mot Sverige som särskilt stor. Om Sverige lyckades undgå två världskrig kan vi garanterat även sitta ute när Rysslands erövringskrig runt Donets, Svarta havet, och Krimhalvön går i tröttsam repris från 1600- och 1700-talen. Att tro att säkerheten för Sverige har förändrats av något annat än våra regeringars ogenomtänkta beteende är att helt missa bilden.

Sverige har sedan 1800-talet en historia av att värna sitt egna och inte dras in i stormakternas konflikter, och det är en linje som fortsatt skulle tjäna oss väl. Frågan om Nato idag är en motsvarighet till diverse försvarsdebatter Sverige haft sedan vi förlorade den östra rikshalvan 1809. Ett inlägg i Dagens Nyheter från 1866 kunde lika gärna ha varit skrivet idag:

“Krim-kriget, som skulle [...] ådagalägga hvilka oerhörda stridskrafter stå Ryssland till buds, visade just huru svårt det var för Ryssland att utrusta större arméer.” (Dagens Nyheter, 1866-04-28)

Ryssland har sällan med ödesdigra konsekvenser underskattats, och utvecklingen i Ukrainakriget bevisar bara att så ännu är fallet idag. Det enda som har förändrats är svenska politikers tålamod och fingerkänslighet, och det är därför svensk värdighet och självständighet står på spel. Men störste skurken heter inte Putin, han heter Erdoğan.

Elias Norgren,
Redaktör Nyhetsbyrån