Ledare: Sverige är inte en rättsstat

Vad betyder “rättsstaten” när ministrar och hela departement kan fördöma en enskild person för att ha använt en av de rättigheter grundlagen garanterar honom? Det officiella Sveriges reaktion på den islamkritiska demonstrationen förra veckan som orsakade en vredesstorm från den muslimska världen säger en hel del om hur svag svensk konstitutionell tradition är, och att svenskarna egentligen styrs med en stor dos godtycke.

Det är trendigt att säga sig stå upp för så kallade demokratiska rättigheter, men det är inte trendigt att göra det. Det är slutsatsen man kan dra om det mesta av den kontroversiella politik som Sverige har sysslat med på senare tid, i synnerhet i internationella sammanhang. När ett lands yttrandefrihet och medborgerliga rätt att kritisera en religion hamnar i skottgluggen för islamiska stater, är det minsta man kan förvänta sig att staten ska agera med värdighet, och försvara den rättighetsparadigm som man underhåller inför utländska kritiker. Staten ska inte heller uttala sig om vad en enskild person har gjort, så länge det inte har varit olagligt. En av rättsstatens egenskaper är nämligen att staten i sitt agerande är befriad från de personliga intressena, och det känslomässiga godtycket.

Denna egenskap lever inte den svenska staten upp till, särskilt inte sedan både statsministern och inte minst Utrikesdepartementet valt att fördöma förra veckans koranskändning som “olämplig”. Huruvida något är lämpligt eller inte, en fullständigt känslomässig bedömning, är inte något som en riktig rättsstat ska ta i beaktande i sitt agerande. Att regeringen och Utrikesdepartementet genom sitt svek har försvagat den reella betydelsen av yttrandefriheten i Sverige är naturligtvis något som i deras ögon ses som ett pris värt att betala för de utrikespolitiska mål man nu hoppar uppnå genom att vara diverse islamiska stater till lags.

Att Utrikesdepartementets formulering om “islamofobi”, “rasism”, och “främlingsfientlighet” ekar av en vänsterradikal aktivists ordförråd är också i sig anmärkningsvärt, och vittnar om att den påstått konservativa regeringen borde ägna sig åt storstädning på Sveriges myndigheter, istället för att försöka rädda ansiktet inför en hel civilisation som redan avskyr vårt land och resten av Europa. Å andra sidan verkar ju Moderaterna inte ha något emot att gå till sängs med desamma vänsteraktivister, så man bör kanske inte hålla förhoppningarna uppe.

Man ska inte förminska ordets makt, särskilt inte när det kommer från regeringen och statliga myndigheter. Men den som tvivlar på att grodor ur liberala ministermunnar och ihoprafsade krisuttalanden från aktivister på UD på riktigt skadar svenskars rättigheter på sikt, behöver inte se längre än till hur Polisen agerade för att stoppa islamkritikern Rasmus Paludan. Det vill säga genom att förbjuda hans demonstrationer, trots att de hade skydd av grundlagen.

Bakom de pinsamma uttalandena från staten finns ett reellt politiskt intresse av att stoppa kritik av islam i Sverige. Och den ambitionen väger bevisligen tyngre för både regeringen och viktiga myndigheter än vad “rättsstaten” i praktiken gör.

Det är synd att “rättsstaten” trots detta fortsatt kommer användas som förklaring på varför livsviktiga—ja, rent existentiella—förändringar kopplade till inte minst migrationen fortsätter att dröja.

Elias Norgren,
Redaktör Nyhetsbyrån