I helgen höll den konservative akademiprofilen Frank Furedi ett föredrag på Nostos-konferensen i Helsingfors, där en lång rad deltagare från hela Norden samlats för att utveckla konservativ opinionsbildning och utbyta upplevelser från politiken och kulturlivet. Den ungerske professorn, som har bakgrund både som flykting från kommunismen och som avhoppad vänsterradikal, talade på temat om vikten som utbildningen av medborgare har för den konservativa och traditionalistiska politiska rörelsen. Att hela utbildningsväsendet i Västvärlden i stort sett har korrumperats från sina förmoderna rötter, och att kontinuiteten med äldre tiders bildningsideal har brutits, är en extrapolering av vad som uttrycktes.
Furedi menar nämligen att där utbildning i klassisk västerländsk mening brukade vägledas av teologi och filosofi, är det nu psykologin som är den underliggande disciplinen för pedagogik. Resultatet är att relationen mellan lärare och elev mer liknar den mellan en psykolog och en patient, där skolan och akademin verkar vara mer intresserade av att “skydda” och omhulda sina elever, snarare än att utmana deras kunskaper och färdigheter. Fokuset på att hitta en objektiv sanning, som varit målet i de tidigare filosofiska och teologiska metoderna, har i denna utveckling fallit bort, till förmån för flummig subjektivism där elever uppmanas hitta egna svar, snarare än att förlita sig på dem som varit kända i århundraden eller kanske årtusenden.
Denna revolt mot ‘dogmatik’ inom västerländsk utbildning är vad som har undergrävt auktoriteten hos lärare, vilket är ett problem som många i debatten har identifierat. Men, om man får påstå det, så har det troligen även sänkt lärarnas faktiska intellektuella status. Det kan vara därför vi har fått lärare som utan självrannsakan eller självmedvetenhet gör jämförelser med svenska regeringsbildningen till ett pedagogiskt sätt att undervisa om nazismen i Tyskland på 1930-talet. Anekdoter om andra lärare, oftast i samhällskunskap, som beter sig liknande ohederligt i ämnen som rör vissa politiska partier eller vissa politiska frågor finns det gott om i konservativa miljöer. Det är lite av en öppen hemlighet att lärarskrået har en övervikt på lutningar åt det politiska vänsterhållet, och detta färgar påfallande ofta utbildningen. Detta är ett problem för konservativa, som sällan får utrymme i den offentliga debatten.
Därför befinner sig skolan i västvärlden, och i Sverige, i en svår situation, om man som konservativ avser att “rädda” den. Vill man, som det populära skolpolitiska pratet lyder, öka auktoriteten hos denna sortens lärare? Vad blir resultatet av att återupprätta en så kallad “kunskapsskola”, om kunskapen som förfäktas avgörs av lärare med tvivelaktigt förhållande till traditionellt sanningssökande? Kommer till exempel samhällskunskapen att bli mer objektiv? Kommer elever att slippa temadagar på så kallad HBTQ och den så kallade klimatkrisen?
Troligen inte. Det framstår snarare som att när man löst det strukturella felet med skolan, alltså vad lärare får och inte får göra, så kommer ett annat problem att bestå: att lärarkåren är till större delen marinerad i det akademiska skifte som Frank Furedi satte fingret på. Man får komma ihåg att en institution aldrig är bättre än de som befolkar den.
Elias Norgren,
Redaktör Nyhetsbyrån
